”Antingen blir läget bättre – eller så dör han till havs”

Arabiska våren var en serie av politiska protestyttringar i arabiska länder i Nordafrika och på Arabiska halvön som inleddes 2010, med krav på bland annat regeringsavgångar, regimbyten och demokratiska reformer. Proteströrelsen i delar av den arabiska världen ville förändra styrelsesättet och förbättra människorättssituationen. Sedan vintern 2011 spred sig upproret från land till land med olika resultat. Den arabiska våren hade sitt ursprung i en självbränning som inträffade den 17 december 2010 i Tunisien när gatuförsäljaren Mohammed Bouazizi, tände eld på sig själv i protest mot sina egna levnadsvillkor efter polisens beslag av hans grönsaksvagn. Många tunisier kände igen sig i Bouazizis livssituation. Detta blev starten på ett uppror i januari 2011 som spred sig från småstaden Sidi Bouzid till andra delar av landet, inklusive huvudstaden Tunis. Hundratals människor miste sina liv i oroligheterna som följde demonstrationerna. Demonstrationerna spred sig till Algeriet, Egypten, Bahrain, Libyen, Jemen och Syrien i allt större utsträckning. Mindre eller relaterade demonstrationer förekom även i Marocko, Mauretanien, Saudiarabien, Turkiet, Oman, Irak, Kuwait, Jordanien, Djibouti, Somalia, Sudan, och Västsahara. Libyska inbördeskriget pågick under 2011, och Syriska inbördeskriget har pågått sedan 2011, där omfattande religionsförföljelse har orsakat stora flyktingströmmar till grannländer och bidragit till flyktingkrisen i Europa. I Egypten ökade religionsförföljelsen av kristna kopter, och militären återtog makten från en demokratiskt vald regering ledd av Muslimska brödraskapet och avrättade många av dess ledare. Tunisien var det enda land där arabiska våren ledde till att en auktoritär regim (enligt Demokratiindex 2010) ersattes av ett visst mått av demokrati (en s.k. demokrati med anmärkning 2014). De tidigare auktoritära styrelseskicken hade undertryckt etniska och religiösa motsättningar, konflikter mellan shia och sunni samt konflikter mellan araber och kurder. När statsbildningarna föll blossade de tidigare konflikterna upp igen. I Saddam Husseins Irak regerade sunni-minoriteten och förtryckte shia-majoriteten, men i demokratiska val tog shia-gruppen makten.