Cantwell: Var går gränsen mellan nödvärn och mord?

Nödvärnsrätt är den del av nödrätten som handlar om att mot en angripare använda våld eller hot om våld som annars är olagligt, rätten till fysiskt självförsvar.

Nödvärnsexcess, bestämmelsen finns i svensk rätt i brottsbalken 24 kap 6§. Paragrafen hänvisar både till polislagens paragraf 10 Befogenhet att bruka våld samt nöd och nödvärn, och våld som är "lagligt reglerat" och brukas av staten för att exempelvis freda lydnadsförhållanden i ofredstid. (Kväva myteri etc.) Paragrafen säger att den som tillämpar våld med hänvisning till ovan, skall ändå var fri från ansvar, om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig. Detta torde vara det centrala i paragrafen, om personen som är utsatt för ett angrepp och angreppet och övriga omständigheter är av en sådan karaktär att det objektivt sett hade varit svårt att avväga det våld som man fredat sig med. Domstolen kan då använda bestämmelsen om nödvärnsexcess och personen går därmed fri från ansvar. Man kan alltså ha rätt till nödvärn (bland annat rätt att använda visst våld) i vissa specifika situationer, då man själv riskerar att bli utsatt för/drabbas av vissa slags brott. Det finns dock begränsningar för det våld som man eventuellt har rätt att använda i en nödvärnssituation. Man får inte agera på ett sätt som med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarligt. Med denna formulering avses framförallt att man vid självförsvar eller andra former av nödvärnssituationer som grundprincip inte får lov att använda övervåld gentemot sin angripare. Ifall exempelvis angriparen attackerar offret med sparkar eller knytnävsslag, så har offret vanligtvis inte rätt att försvara sig genom att använda ett vapen. En annan viktig regel är att man som grundprincip endast har rätt till nödvärn under en viss begränsad tid. Framförallt har man rätt till nödvärn medan vissa specifika brott faktiskt pågår (exempelvis medan en angripare håller på att misshandla en). Under vissa omständigheter har man även rätt till nödvärn ifall ett brottsligt angrepp är överhängande (alltså nära förestående). Så fort som det brottsliga angreppet är över har man emellertid, som huvudregel, inte längre rätt till nödvärn. Man kan inte hävda att man agerade i nödvärn ifall man till exempel efter ett avslutat brottsligt angrepp själv attackerar den tidigare angriparen för att hämnas. Under vissa omständigheter kan det bli aktuellt att avvika från de ovannämnda reglerna angående den grad av våld som får lov att användas vid nödvärn samt angående under vilken tidpunkt nödvärn är tillåtet. Det finns ett begrepp benämnt nödvärnsexcess, som berör just situationer då en person faktiskt hade rätt att ta till nödvärn, men emellertid använde mer våld än vad som i normalfallet är acceptabelt. Enligt grundregeln skulle personen, som framgår ovan, kunna dömas för exempelvis misshandel ifall denne tagit till övervåld i samband med självförsvar. I enlighet med bestämmelsen rörande nödvärnsexcess, så kan personen dock trots detta gå fri från ansvar för brott ifall ”omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig”. Med detta stadgande syftar man framförallt på att hur personen ifråga subjektivt uppfattade situationen. Till exempel; en person som blir fysiskt angripen kan förstås mycket väl bli extremt rädd och skärrad och därmed uppfatta situationen som värre än vad den objektivt sett är. Det kan även vara fråga om att händelserna sker mycket hastigt och att personen inte alls hinner tänka efter och utvärdera sitt handlande. I sitt försök att försvara sig själv kanske den angripne personen därför tar till något som, objektivt sätt, utgör övervåld. Subjektivt sett, mitt i ett pågående slagsmål (eller vad det nu är fråga om), inser emellertid inte den angripne personen att det är fråga om övervåld. Bestämmelsen om nödvärnsexcess kan även i viss mån aktualiseras ifall en person använder våld även efter att rätten till nödvärn egentligen upphört (efter att det brottsliga angreppet avslutats). Även här kanske den angripne personen blivit enormt uppskrämd och därför inte omedelbart inser att angriparen oskadliggjorts eller av annan anledning avslutat sin attack och inte längre utgör något hot. Trots att den ”normala” nödvärnsrätten alltså inte medger ansvarsfrihet för sådant agerande kan således regeln om nödvärnsexcess innebära att man ändå går fri från ansvar, ifall man svårligen kunde besinna sig.