Arkivbild från första världskriget: Brittiska trupper i okänd skyttegrav. (TT / NTB Scanpix)

Ekonom: Då som nu skapar protektionism konflikter

Den senaste tidens ökade protektionism – med skrotade handelsavtal samt tal om murar och tullavgifter – för tankarna till de politiska krafter som följde industriella revolutionen och som ledde fram till första världskriget. Det skriver Deutsche Asset Managements chefsekonom Joshua Feinman i en rapport, enligt DN.

– Tillväxten ökade, samtidigt som ojämlikheten inom rikare länder växte. Utländsk konkurrens medförde då protester från arbetarklassen vars jobb i stället gick till invandrare, säger han om utvecklingen för hundra år sedan men poängterar samtidigt:

– Jag försöker inte säga att situationen ledde till att kriget bröt ut och att det kommer att upprepas, det var många komplicerade krafter som ledde till det. Men motstånd mot globalisering var en av dem.

bakgrund
 
Industriella revolutionen
Wikipedia (sv)
Den industriella revolutionen kallas de omfattande sociala, ekonomiska och teknologiska förändringar som tog sin början i Storbritannien i slutet av 1700-talet, och som påbörjade industrialiseringen av världen. Ironbridge i Shropshire, vid gränsen mellan England och Wales är den plats vilken man brukar hänvisa till som den Industriella revolutionens vagga, idag ett av Storbritanniens världsarv. Den industriella revolutionens framsteg fick allt större betydelse när ångdrivna fartyg och järnvägar blev allt vanligare. Under 1800-talet spreds omvälvningen till övriga Västeuropa, Nordamerika och Japan och senare till resten av världen. Konsekvensen blev omfattande förflyttningar av befolkningen, från landsbygden till städernas industrisamhällen som byggdes upp (se urbanisering).
bakgrund
 
Första världskriget
Wikipedia (sv)
Första världskriget var en världsomspännande militär konflikt centrerad i Europa som började den 28 juli 1914 och varade till den 11 november 1918. Denna konflikt engagerade alla av världens stormakter, samlade i två motsatta allianser. De allierade (centrerad kring Ententen; Storbritannien, Frankrike och Ryssland) och Centralmakterna (ursprungligen centrerad kring trippelalliansen; Tyskland, Österrike-Ungern och Italien). Mer än 70 miljoner soldater, däribland 60 miljoner européer, mobiliserades i ett av de största krigen i historien. Mer än nio miljoner soldater dödades, vilket främst beror på stora tekniska framsteg i eldkraft utan motsvarande inom rörlighet. Det var den sjätte dödligaste konflikten i världshistorien och banade därefter väg för olika politiska förändringar såsom revolutioner i de berörda länderna. Långsiktiga orsaker till kriget inkluderar stormakternas imperialistiska utrikespolitik i Europa, inklusive Brittiska imperiet, Kejsardömet Tyskland, Österrike-Ungern, Osmanska riket, Kejsardömet Ryssland, Frankrike och Italien. Mordet den 28 juni 1914 på ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike, tronarvinge i Österrike-Ungern, av en serbisk nationalist var den omedelbara utlösande orsaken till kriget. Det resulterade i ett ultimatum till Kungariket Serbien. Med Tysklands stöd formulerade Österrike-Ungern ett ultimatum som Serbien i princip inte kunde acceptera. Med stöd av Frankrike uppmuntrade Ryssland Serbien att avvisa Österrikes ultimatum. Flera allianser som bildats under de tidigare decennierna åkallades och inom några veckor låg stormakterna i krig. Via stormakternas kolonier spred sig konflikten snart över världen. Den 28 juli inleddes konflikten med den österrikisk-ungerska invasionen av Serbien, följt av Rysslands allmänna mobilisering den 30 juli. Den 1 augusti såg sig Tyskland tvingat att mobilisera och därpå följde den tyska invasionen av Belgien, Luxemburg och Frankrike, och en rysk attack på Tyskland. Efter att den tyska marschen mot Paris stoppats, hamnade västfronten i ett statiskt utmattningskrig med en skyttegravslinje som knappt kom att förändras fram till 1917. I öst kämpade den ryska armén framgångsrikt mot det österrikisk-ungerska styrkorna men tvingades tillbaka av den tyska armén. Ytterligare fronter öppnades efter att det osmanska riket gick med i kriget 1914, Italien och Bulgarien 1915 och Rumänien 1916. Kejsardömet Ryssland kollapsade 1917, och Ryssland lämnade kriget efter Oktoberrevolutionen senare samma år. Efter en tysk offensiv längs västfronten 1918 inträdde USA i kriget och de allierade motade tillbaka de tyska arméerna i en serie av framgångsrika offensiver. Tyskland, som hade egna problem med revolutionärer vid denna tidpunkt, kom överens om en vapenvila den 11 november 1918, senare känd som Stilleståndsdagen. Kriget avslutades med seger för de allierade. När kriget avslutades hade fyra stora imperier – tyska, ryska, österrikisk-ungerska och det osmanska imperiet – blivit militärt och politiskt besegrade och upphörde att existera. Efterföljande stater i de tidigare två förlorade en stor del av dess territorium, medan de två senare avvecklades helt. Centraleuropas kartbild fick ritas om i många mindre stater. Nationernas Förbund bildades i hopp om att förhindra en ytterligare sådan konflikt. Den europeiska nationalismen som uppkom ur kriget och upplösningen av imperier och återverkningarna av Tysklands nederlag och Versaillesfreden är allmänt accepterade faktorer som bidrog till andra världskriget.

Läs även

Omni är politiskt obundna och oberoende. Vi strävar efter att ge fler perspektiv på nyheterna. Har du frågor eller synpunkter kring vår rapportering? Kontakta redaktionen