Hur kan jag som privatperson stödja barn med krigstrauma?

Sabina Gušić: Vi kan bidra med det vi vet att de behöver: trygghet, säkra relationer, förutsägbarhet och möjligheter att erfara trygga vuxna.

Om det flyttar in en familj från Ukraina med barn i samma ålder som dina kan du bjuda in barnen på fika och våga fråga: ”vad brukade ni fika i Ukraina? Saknar du ditt hem eller någon därifrån”?

Genom att vara närvarande och prata om svåra ämnen utan att det blir jättedramatiskt visar du barnet att känslor inte är farliga.

Sabina Gušić: Säger barnet att det saknar mormor kan du svara ”jag vet att det är svårt att sakna någon. Jag har också varit med om det”.

Har mormor dött kan du fråga om barnet tycker om att tänka på henne och hur hon var i livet. Svarar barnet nej så kan du säga ”man kan bli ledsen när man tänker på sorgliga saker. Nu går vi och spelar fotboll”. Snappa upp om barnet inte vill och pressa inte. Men om barnet börjar berätta är det vår uppgift som vuxna att lyssna.

Det här är basala saker som människor kan vara onödigt rädda för. Jag skulle säga att de flesta klarar en sådan kontakt.

Sabina Gušić: Tvinga inte barnet att berätta och dumpa inte egna känslor på barnet. Undvik att börja gråta eller prata om en egen förlust.

Det är helt naturligt som vuxen att tycka det man får höra är jobbigt att ta emot, men man får försöka vara vuxen i den stunden, och sedan bryta ihop och prata med en kompis efteråt.

Tänk också efter en gång extra på hur du skämtar och undvik att få barnet att skämmas. Kratta manegen lite och undvik sådant som kan vara hårt och tufft.

Sabina Gušić: Barn som varit med om hemska saker har utsatts för överväldigande känslor. Om vuxenvärlden inte tar sig tid att prata är barnen ensamma med känslor och tankar som de ännu inte har förmåga att hantera.

Vi människor har behov av andras bekräftelse: det du varit med om är svårt, det är okej att vara ledsen, det var hemskt och orättvist. Om vuxna väntar för mycket på att barn ska börja prata kan de lätt få för sig att de inte får prata. De har inte ord för allt de varit med om, och det som blir osagt och obemött kan bli sårigt om det inte tas om hand.

Sabina Gušić: Verkligen inte enbart. Alla barn som flyr krig lider och behöver vuxna som gör tydligt att det är okej att det känns svårt, bjuder på en glass, visar att världen och livet blir bättre steg för steg. Det här är något vuxna ska hjälpa barn med som inte kräver någon speciell utbildning.

Precis som du skulle ha pratat med ett barn som blir jätterädd för en läskig hund klarar du att prata med ett barn om det här, och särskilt när det gäller små barn skiljer sig reaktionerna inte särskilt mycket.

I Sverige lever vi väldigt skyddade och det är lätt att saker blir psykiatriserade när de är delar av livet. Livet är fullt av lidande, även för barn. Vi måste våga prata om det.

Sabina Gušić: I forskning från andra flyktinggrupper brukar man se att 20–40 procent av barnen uppfyller någon diagnos och behöver professionell hjälp, enstaka gånger eller under lång tid.

Vanligast är posttraumatiskt stressyndrom som innebär att man återupplever starka minnen, får känslor av obehag och undviker att göra saker som påminner om det hemska man varit med om. Man får svårt att koncentrera sig och lära sig nya saker, kan bli ängslig och lättare bli arg.

Gemensamt för alla behandlingsmetoder är att barnet får hjälp att förstå sig själv och sina känslor, tankar och beteenden och se att det som hänt i det förflutna inte längre är ett hot.

De får hjälp att bearbeta, orientera sig mot nuet och få bort symtom som är hindrande för att må bra. Sådan behandling finns på Bup (Barn- och ungdomspsykiatrin) i hela Sverige, men tidigast efter ett halvår och först när man ser att de första helt normala reaktionerna inte försvinner trots att barnet är i trygghet.

Ofta hjälper skolan till att lotsa till Bup, men det är också något man kan hjälpa till med som granne, idrottsledare eller bekant: berätta för föräldrarna att det finns hjälp att få och att den är gratis, fråga om de vill ha hjälp att boka.

Men även de barn som får vård på Bup behöver trygga, närvarande vuxna i sin närmiljö.

Sabina Gušić: Hjälp barnen att komma in i aktiviteter de gillar. Tänk på att föräldrarna kan vara traumatiserade och kanske inte orkar lika mycket som andra, som att fixa fika.

En stor sak man kan göra för barn från krig är att erbjuda deras föräldrar en trygghet. Dra med hela familjen på picknick eller hjälp till att skjutsa om det är långt till affären.

När jag kom till Sverige som barn var det en man som hette Erland som brukade ta med oss ut och fiska i sjöarna runt Burseryd där vi bodde. Det var en sådan fin sak att göra för en familj som hade förlorat allt och var i en omvälvande situation. Han fick våra föräldrar att slappna av.

Att stötta föräldrarna ger i sin tur barnet känslan att vuxna går att lita på. Barn har väldigt stark potential till återhämtning bara de får lite hjälp på vägen.

Sabina Gušić: En del som själva flytt kan få känslan att de vill hjälpa till extra mycket. För vissa barn och föräldrar väcks jobbiga minnen.

Det kan också hända att de som utsatts för diskriminering och rasism när de flytt kan få svåra känslor och må sämre när de ser att det som varit tungt för dem själva är lättare för dem som kommer nu.

Men som utomstående vuxen är det inte för sent att ge samma stöd i dag till barn som flydde från Syrien för fem år sedan.