Johansson: Inte allt som försvinner i förordningen

Dublinförordningen, eller förordning (EU) nr 604/2013, är en europeisk förordning som reglerar vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan inom Europeiska unionen. Förordningen utgör en viktig del av den gemensamma asylpolitiken. Den nuvarande förordningen utfärdades av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd den 26 juni 2013 och trädde i kraft den 19 juli 2013, men blev tillämplig först den 1 januari 2014. Dessförinnan fanns det en annan Dublinförordning med liknande innehåll från 2003, som i sin tur hade ersatt Dublinkonventionen från 1990. Dublinförordningen fastställer en rad kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan inom unionen. Den ger en medlemsstat rätt att, i enlighet med de fastställda kriterierna och mekanismerna, överföra en asylsökande till en annan medlemsstat. Förordningen är direkt tillämplig inom hela Europeiska unionen. Därutöver är den även tillämplig i Island, Liechtenstein och Norge samt Schweiz genom mellanstatliga avtal. Storbritannien omfattas av förordningen under en övergångsperiod fram till och med den 31 december 2020 i enlighet med avtalet om Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen. Dublinförordningen är en av unionens mest kända och kontroversiella förordningar. Den har bland annat kritiserats för att snedvrida fördelningen av asylsökande mellan medlemsstaterna och begränsa asylsökandes möjligheter till att få sin asylrätt prövad.