Kraftig jordbävning utanför Nya Zeeland

Richterskalan är en skala som används för att ange styrkan hos jordbävningar. Skalan är en logaritmisk skala där varje steg motsvarar en ökning av magnituden (skakningen) med cirka 10 gånger. Detta motsvarar ca 32 gånger mer energi. En jordbävning på 3–4 är knappt märkbar; en på 8 eller mer kan ödelägga städer om den inträffar i tättbebyggda områden. Jordbävningar på cirka 8,0 inträffar i genomsnitt en gång per år medan jordbävningar på mer än 9 inträffar mer sällan. Skalan kan även anta negativa värden, men så svaga jordbävningar är svåra att detektera. Skalan togs fram år 1935 av Charles Richter i samarbete med Beno Gutenberg vid California Institute of Technology. Avsikten var från början endast att klassificera jordbävningar i ett visst område i Kalifornien uppmätta med en Wood-Anderson, en speciell typ av seismometer. Nollpunkten i skalan definierades som ”en jordbävning som på 100 km avstånd registreras på en Wood-Anderson-seismometer med ett utslag på 1 mikrometer”. Nollpunkten är alltså en extremt svag jordbävning, på den tiden i praktiken nästan omätbar. Syftet var att skalan inte skulle behöva anta negativa värden i praktiska fall, även om skalan alltså även innefattar sådana. Richterskalan är ibland missvisande, då den utlösta energin inte alltid motsvarar graden av förödelse. Beroende på hur marken rör sig, kan destruktionskraften i en jordbävning med en viss magnitud på richterskalan variera avsevärt. Andra skalor, som Rossi-Forel-skalan och mercalliskalan är betydligt bättre lämpade för att mäta jordbävningens effekter, men richterskalan är ändå den som är bäst känd och därför den som vanligen används i populära sammanhang. Mellan jordbävningens magnitud M och den frigjorda energin E (Joule), finns sambandet M = 2 3 ⋅ ( log ⁡ E − K ) {\displaystyle M={\frac {2}{3}}\cdot (\log {E}-K)} där K är en korrektionskonstant beroende av avståndet till epicentrum.