Hem
Staffan Hildebrand. (Henrik Montgomery/TT / TT NYHETSBYRÅN)

Krönikor: Hildebrand kan inte skylla på tidsandan

Regissören Staffan Hildebrands erkännande att han förgrep sig på två tonårspojkar under 80-talet väcker starka känslor hos landets kulturskribenter. Särskilt uttalandet i Expressen om att Hildebrand förstått att han gjort fel först efter ”me too”.

”Nu var jag inte med under 80-talet, men mig veterligen var relationer mellan regissörer och barn problematiska även före metoo”, skriver Essy Klingberg i SvD och menar att tidsandan inte ursäktar någonting.

Expressens Martina Montelius skriver att Hildebrand verkar oförmögen att sätta sig in i offrens situation.

”Hildebrands ord är en grotesk mardrömsversion av okunskapen om psykologiska mekanismer vid övergrepp”, skriver Montelius om att regissören sagt att pojkarna kunnat lämna honom om de ville.

Expressens Anna Hellgren drar kopplingar mellan Hildebrands erkännande och de historier från ishockeyn som framkommit om grymma inkilningsriter.

”Det handlar om unga människor med allt att förlora – livets sammanhang, en plats i laget eller filmen, framtidsutsikterna”, skriver hon och hoppas att ett skifte är på gång där mäns historier tar plats i ett slags männens ”me too”.

Läs mer

bakgrund
 
Staffan Hildebrand
Wikipedia (sv)
Carl Thomas Staffan Hildebrand, född 14 juli 1946 i Stockholm, är en svensk filmregissör. Han är mest känd för filmerna G – som i gemenskap (1983), Stockholmsnatt (1987) och Ingen kan älska som vi (1988).
Omni är politiskt obundna och oberoende. Vi strävar efter att ge fler perspektiv på nyheterna. Har du frågor eller synpunkter kring vår rapportering? Kontakta redaktionen