Krönikor: Hildebrand kan inte skylla på tidsandan
Regissören Staffan Hildebrands erkännande att han förgrep sig på två tonårspojkar under 80-talet väcker starka känslor hos landets kulturskribenter. Särskilt uttalandet i Expressen om att Hildebrand förstått att han gjort fel först efter ”me too”.
”Nu var jag inte med under 80-talet, men mig veterligen var relationer mellan regissörer och barn problematiska även före metoo”, skriver Essy Klingberg i SvD och menar att tidsandan inte ursäktar någonting.
Expressens Martina Montelius skriver att Hildebrand verkar oförmögen att sätta sig in i offrens situation.
”Hildebrands ord är en grotesk mardrömsversion av okunskapen om psykologiska mekanismer vid övergrepp”, skriver Montelius om att regissören sagt att pojkarna kunnat lämna honom om de ville.
Expressens Anna Hellgren drar kopplingar mellan Hildebrands erkännande och de historier från ishockeyn som framkommit om grymma inkilningsriter.
”Det handlar om unga människor med allt att förlora – livets sammanhang, en plats i laget eller filmen, framtidsutsikterna”, skriver hon och hoppas att ett skifte är på gång där mäns historier tar plats i ett slags männens ”me too”.
