Libanons första bidrag till Oscars provocerar

Inbördeskriget i Libanon var ett inbördeskrig med framträdande inslag av utländsk milis som utspelades i Libanon med varierande intensitet 1975-1990. Det var ett svårgripbart krig mellan olika folkgrupper och politiska partier i landet, vilka ingick allianser med varandra, och med utländska stödtrupper. Alltmedan kriget pågick ändrades allianserna hastigt och oförutsägbart. De inhemska parterna utgjordes av shiitiska, palestinska, maronitiska, sunnimuslimska och drusiska grupper. Mellan grupperna fanns dock oenigheter, och mot slutet av kriget hade nästan varje part varit allierad och så småningom förrått varje annan part åtminstone en gång. Utländska parter var framför allt Syrien, Israel, Iran, Irak och USA. Konflikten förvärrades av demografiska förändringar, palestinska flyktingströmmar mellan 1948 och 1970, strider mellan kristna och muslimer, Israel-Libanon-konflikten, samt att Syrien och PLO blandade sig i. Efter en kort vapenvila 1976, genom medling av Arabförbundet, fortsatte striderna, framför allt i södra Libanon, som först ockuperades av PLO, sedan av Israel. Vid krigets utbrott kunde parterna grupperas i en kristen högerallians och en muslimsk vänsterallians. Därefter blev det med tiden ett allas krig mot alla, ett krig på alla fronter. Inbördeskriget var mycket blodigt, och väckte uppmärksamhet globalt genom flera gisslandramer, massakrer, och mord på högt uppsatta politiker. Under 1980-talet var läget särskilt blodigt, och stora delar av Beirut lades i ruiner. Ett antal krigsbrott och terroristdåd utfördes under kriget. Dit hör Karantinamassakern 1976 då kristen milis dödade kanske 1000 personer, Damurmassakern samma år när PLO dödade 500 obeväpnade kristna invånare i kuststaden i fråga, samt Sabra och Shatilamassakern 1982, vid vilken kristen milis massakrerade 800 obeväpnade palestinska flyktingar. Israels eventuella ansvar för massakern, med Ariel Sharon som försvarsminister, är omtvistad. Men den statliga israeliska Kahankommissionen kom fram till att Sharon hade ett "personligt ansvar" för massakern. Sharon tvingades som en följd av kommissionens slutsatser avgå som försvarsminister i februari 1983. Med kriget förlorade Libanon även sin reella självständighet. Vid tiden för Taifavtalet 1989 kontrollerade Israel en "säkerhetszon" i södra Libanon, vilket de motiverade med att det var nödvändigt för att försvara norra Israel, och med att Hizbollah, som ansågs företräda syriska och iranska intressen, hade ersatt PLO som den organisation som angrep Israel i syfte att även fortsättningsvis låta Libanon vara arabländernas enda öppna front mot Israel. Israels armé drog tillbaka sina trupper från södra Libanon 2000. Efter tillbakadragandet fyllde Hizbollah det maktvakuum som upstod i södra Libanon. Syrien, som hade stort militärt och politiskt inflytande i hela landet, drog tillbaka sina militära styrkor först 2005, efter kraftiga antisyriska protester under Cederrevolutionen och diplomatiska påtryckningar från Frankrike och FN, i svallvågorna av mordet på Rafiq Hariri.

The Insult (French: L'insulte; Arabic: قضية رقم ٢٣‎, translit. Qadiyya raqm 23, lit. 'Case No. 23') is a 2017 Lebanese drama film directed by Ziad Doueiri and co-written by Doueiri and Joelle Touma. It was screened in the main competition section of the 74th Venice International Film Festival. At Venice, Kamel El Basha won the Volpi Cup for Best Actor. It was selected as the Lebanese entry for the Best Foreign Language Film and was nominated for the Oscar at the 90th Academy Awards.