Att Nederländerna är EU:s mest tätbefolkade land är ingen nyhet, inte heller att landet har såväl globalisering som slavhandel på sitt historiska samvete. När jag slår upp morgontidningen eller cyklar genom Amsterdam är det påtagligt att de historiska omständigheterna sätter agendan för dagspolitiken.
Det gör även arvet från andra världskriget. 70 000 av stadens judar mördades av nazisterna; nästan en tiondel av stadens befolkning. I trottoarerna kan nutidens fotgängare inte undgå att se de så kallade snubbelstenarna. På de decimeterstora fyrkanterna går att utläsa namnen på nazisternas offer och i vilka koncentrationsläger de mördades.
Och kan Amsterdamborna ens vara stolta över det Unesco-klassade kanalbältet? Den infekterade frågan blossar upp varje gång en historiker gör ett nytt försök att beräkna hur viktig slavhandeln har varit för tillväxten. Enligt den mest gångbara skattningen stod slavhandeln på 1700-talet för 5,2 procent av BNP. Att kung och regering förra året sommaren bad om ursäkt för slavhandeln delar den nederländska befolkningen. Många av de som opponerade sig valde att lägga sin röst på de invandringskritiska och anti-globalistiska partier som vann valet förra året.