Regeringen vill att Unesco kulturarvslistar fäbodbruk

Fäboddrift, eller fäbodväsen, är i Skandinavien drivning av mjölkboskap till sommarbete vid en fäbodvall, som antingen ligger i skogsområden eller nedanför ett fjäll. Boskapen förs till vallar eller ängar en bra bit från, eller relativt nära, den egentliga jordbruksbygden för att beta under sommaren. Den kultiverade jorden användes i stället för att odla grödor och vinterfoder. En fäbodvall är en samling byggnader som stugor, fähus och kokbodar, som vanligen tillhör bönderna i en särskild by. Utmärkande för fäboddriften är beredningen på plats av mjölken till smör och ost, varor som är lättare att transportera och som kan bevaras till vintern. Tillverkningen av "förrådsmjölken" långmjölk, täte, och framställningen av hårdost, gammelost, är dessutom unikt för Skandinavien.Fäboddrift är känt i norra Sverige, Norge (där det kallas setring), Island samt i Finland. Med stöd av skriftliga källor går det att se att det förekommit i Sverige sedan medeltiden och med pollendiagram kan man se att det förekommit där och i Norden sedan 4 000 år. Det avtog senare under 1800-talet när växelbruket bredde ut sig, men förekommer än idag.Traditionen skiljer sig från pastoralism (nomadiserande boskapsskötsel som renbetesdrift) eftersom det sker mellan fasta betesmarker. Det kan istället liknas vid transhumans, säsongsmässig förflyttning mellan fasta sommar- och vinterbeten. Den främsta skillnaden är att vid fäboddrift befinner sig boskapen inomhus på vintern. Transhumans förekommer i många delar av världen, som i Alperna, Pyrenéerna, Karpaterna, Brittiska öarna, på Balkan samt i Nordafrika (Atlasbergen) och Centralasien (främst Hindukush och västra Himalaya).