Rosenberg: ”Önskar att jag kunde vara lika hoppfull”

Inför regeringsförklaringen samlades riksdagsledamöter och kungligheter i Storkyrkan för gudstjänst. Domprost Hans Ulfvebrand inledde med att läsa dikten ”Namnet Människa” av Stig Dagerman.
Författaren och journalisten Göran Rosenberg höll i år högtidstalet i Storkyrkan. Han berättade om hur hans pappa man kom till Öreryd i Småland för 70 år sedan, ett läger för överlevande från koncentrationslägren.
– Den unge mannen hade inget hem att återvända till. Inget fanns kvar i hans värld. Det var högst osäkert om han skulle få stanna i det nya landet.
– Den unge mannen, som blev min far, inte bara stannade kvar utan lyckades skapa ett slags hem här, fortsätter han.
Det nya Europa börjar alltmer likna det gamla, enligt Rosenberg, som varnar för splittring och självförstörelse. För 20 år sedan hade han gott hopp om att Europa skulle övervinna sin historia.
– Jag önskar att jag kunde vara lika hoppfull i dag när sammanhållningen står inför sin största utmaning.

”De har inga namn. De är flyktingar.
De har inget yrke. De är flyktingar.
De har inget hem. De har läger.
De saknar allt – utom tid.

De är inte ovälkomna - men inte heller välkomna.
De är inte gäster – men inte heller främlingar. De är flyktingar.
Så heter deras folk, deras ras, deras yrke.
Förstod vi deras språk skulle vi höra dem säga:
Ge oss en fast punkt på jorden – och vi skall få den att blomma.
En flod har sin bädd, ett träd har sin skog och en myra sin stack.
Men vårt folk som kallas flyktingar har inte en handfull jord om vilken vi kan säga: den är vår.

Så ge oss en handfull jord och ge oss en fast punkt och ge oss ett annat namn.
Namnet Människa”