Rysk artist kritiserade Putin – tvingas lämna Sverige

Dublinförordningen, eller förordning (EU) nr 604/2013 (tidigare förordning (EG) nr 343/2003), är en europeisk förordning som reglerar vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan inom Europeiska unionen. Förordningen utgör en viktig del av den gemensamma asylpolitiken. Den utfärdades ursprungligen av Europeiska unionens råd den 18 februari 2003, trädde i kraft den 17 mars 2003 och ersatte då Dublinkonventionen från 1990. En omarbetning av förordningen, förordning (EU) nr 604/2013, antogs av Europaparlamentet och rådet den 26 juni 2013 och ersatte den ursprungliga Dublinförordningen den 1 januari 2014. Dublinförordningen fastställer en rad kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan inom unionen. En grundläggande princip är att en asylsökande endast kan få sin ansökan prövad i en av medlemsstaterna, vanligtvis i den där den asylsökande först reste in till unionen. Förordningen är direkt tillämplig inom hela Europeiska unionen, utom i Danmark. Därutöver är den även tillämplig i Danmark, Island och Norge samt Liechtenstein och Schweiz genom mellanstatliga avtal. Dublinförordningen är en av unionens mest kända – och kontroversiella – rättsakter. Den har bland annat kritiserats för att snedvrida fördelningen av asylsökande mellan medlemsstaterna och begränsa asylsökandes möjligheter till att få sin asylrätt prövad. Under 2019 genomfördes över 20 000 överföring av asylsökande genom förordningen.