Turkiet kan inte räkna med Nato-stöd mot Ryssland

Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato) (engelska: North Atlantic Treaty Organization, förkortat NATO; franska: Organisation du traité de l’Atlantique Nord, förkortat OTAN), även känd som Atlantpakten eller Atlantiska alliansen, är en militär allians som fastställdes genom undertecknandet av det Nordatlantiska fördraget den 4 april 1949. Fördragsorganisationen (igångsatt 1951) utgör ett system med kollektivt försvar där dess medlemsstater är överens om att ömsesidigt försvara varandra mot yttre angrepp. Natos högkvarter är beläget i Bryssel, Belgien. Det operativa befälet har en Supreme Allied Commander Europe som alltid är en amerikansk general eller amiral. Sedan 2009 har amiral James G. Stavridis innehaft posten. Målen som formulerades i Atlantpakten (se nedan) har inte ändrats genom åren då fördraget förblivit oförändrat sedan 1949. Natos uppgifter har dock kommit att ändras genom de förändrade säkerhetspolitiska lägena och de har anpassats därefter. De första åren var den Nordatlantiska fördragsorganisationen inte mycket mer än en politisk sammanslutning, men i och med Koreakriget byggdes den militära strukturen upp. Natos förste generalsekreterare, Lord Ismay, yttrade att organisationens mål var att ”hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”. Under hela det kalla kriget ebbade och flödade tvivlet över styrkan i förhållandet mellan de europeiska staterna och USA, tillsammans med tvivel över trovärdigheten i Natos försvar mot en eventuell framtida sovjetisk invasion – tvivel som ledde till att Frankrike utvecklade egna kärnvapen. Efter Berlinmurens fall (1989) skapades vänligare relationer till tidigare potentiella fiender i öst, och många gamla öststater och Warszawapaktsmedlemmar blev till och med medlemmar i Nato. Den sammanlagda militära budgeten för alla Natoländer utgör 69 procent av världens försvarsutgifter. USA ensamt står för 35 procent av världens totala försvarsutgifter.

Russia–Turkey relations (Russian: Российско–турецкие отношения, Turkish: Rusya–Türkiye ilişkileri) is the bilateral relationship between the Russian Federation and the Republic of Turkey and their predecessor states. From the late 16th to the early 20th centuries, relations between the Ottoman and Russian empires were often strained, as the two powers were engaged in a number of Russo-Turkish wars. However, in the 1920s, as a result of the Bolshevik Soviet assistance to Turkish revolutionaries during the Turkish War of Independence, the governments of Moscow and Ankara developed warm relations. In 1932 the Turkish Republic took its first foreign loans from the Soviet Union, and the first 5-year economic and industrial development plan of Turkey (1934–1938) was largely modeled after the 5-year plans of the Soviet Union, which seemed to perform well during the Great Depression; despite setbacks such as the Soviet famine of 1932–33, which was largely hidden from the outside world. The good relations between Moscow and Ankara lasted until Joseph Stalin demanded Soviet bases on the Turkish Straits after the Montreux Convention in 1936, most notably at the Potsdam Conference in 1945. Turkey joined NATO in 1952 and placed itself within the Western alliance against the Warsaw Pact during the Cold War, when relations between the two countries were at their lowest level. Following the dissolution of the Soviet Union in 1991, relations between Turkey and Russia quickly improved and the two countries eventually started to rank among each other's largest trade partners. Russia became Turkey's largest provider of energy, while many Turkish companies began to operate in Russia. In this period, Turkey became the top foreign destination for Russian tourists. However, the warm bilateral relations of the past two decades have been severely strained after the November 2015 jet shootdown incident, when a Turkish F-16 combat aircraft shot down a Russian Su-24 during an airspace dispute close to the Turkish-Syrian border.