”Var mackan på lunchen verkligen ett meddelande till Trump?”

Det blir lite mat-tema den här veckan. Vi börjar med en fyraåring som fick en chicken nugget i knät på McDonalds och drabbades av en brännskada. Mamman stämde snabbmatskedjan, och nu har domen kommit: den nu sjuåriga flickan tilldelas 800 000 dollar, drygt 8 miljoner svenska kronor, för sin upplevelse (familjen hade begärt 15 miljoner dollar).

Den här domen kan potentiellt bana väg för fler skadeståndsanspråk av den här typen. Mamman till flickan i det här fallet vill att McDonalds ska införa varningstexter på sina Happy Meal, om att innehållet kommer direkt från fritösen (varifrån skulle maten annars komma i det här fallet, undrar jag). Kanske kommer det att följa en våg av självklara, onödiga varningstexter, som amerikanerna redan idag är flitiga med.

Det hela kan tyckas som en udda, och lite lustig, historia, men faktum är att det i USA görs 40 miljoner stämningar per år, och det som närmast kan kallas en kultur finns närvarande i vardagen. Som en hjärtekrossad väninna sa till mig: I should sue him! Hon visste dock inte vilken pengasumma ett breakup borde översättas till.

I nationalparken Death Valley i Kalifornien uppmättes häromveckan 53,3 grader Celsius – inte långt ifrån rekordet som är på 56,7. När jag var där i september för två år sedan visade termometern på blott 42 grader – ändå kände jag hur det brände genom skosulorna. Park rangern som jag intervjuade hade kolleger som brukade baka kakor i sina bilar. Själv fick hon ibland hämta döda kroppar, och de som enligt henne dukade under var ofta unga män, eftersom de underskattade värmen och tog med sig för lite att dricka när de gav sig ut på hike. Jag höll mig i närheten av bilen.

I USA är drunkning den ledande dödsorsaken bland barn mellan ett och fyra. Varje år drunknar över 4 000 personer i USA, som saknar en federal plan för att lösa krisen. Att inte kunna simma går ofta i arv och tydliga skillnader finns mellan olika grupper. Exempelvis löper svarta barn i åldrarna 10-14 år nästan fyra gånger så stor risk att drunkna i en pool än vita barn. Samtidigt måste man ju lära sig att simma någonstans – och mängden pooler öppna för allmänheten har minskat. Dessutom är en del stängda i sommar, på grund av brist på badvakter.

Vem som ska ta hem republikanernas primärval är ständigt på agendan, i media och på bruncherna, och nyligen sammanställdes hur mycket pengar respektive kandidat samlat in och har kvar i kampanjkassan. Trump leder med 22,5 miljoner dollar, medan Ron DeSantis (som ses som störste utmanaren) bara har 12,2 miljoner kvar i sin politiska stridskassa. Mike Pence, tidigare vicepresidenten, har fått kämpa med donationerna och har bara en dryg miljon att tillgå. Jag rekommenderar att hålla ögonen på Tim Scott, en slags underdog som det inte varit så mycket ståhej kring men som samlat på sig nästan lika mycket pengar som Trump.

Som New York-bo har man vant sig vid att mycket i affären är inlåst – duschkrämer, tandkrämer, tvättmedel och annat stöldbegärligt gods finns bakom ett plexiglas med lås. I San Francisco, vars rykte alltmer börjar likna en kriminell högborgs, har affärer nu också satt kedjor runt frysarna eftersom pizzan och glassen tenderat att försvinna i rekordfart. Ett irritationsmoment för många konsumenter, som snabbt vill åt sin favoritglass (nämligen vanilj, om man ska tro en färsk enkät bland amerikanerna).

På New Yorks restaurangscen lanserades nyligen en varmkorv för behändiga 29 dollar (motsvarande drygt 300 kronor). En recensent i New York Times har hyllat korven, och beskrivit den som en kombination av Barbie och Oppenheimer. Lockande, men undertecknad håller sig till NYC-klassikern Nathans – vars årliga korvätartävling är en amerikansk tradition som jag motvilligt följer. I år segrade Joey Chestnut, som vunnit alla gånger utom en sedan 2007. Hans rekord är 76 varmkorvar (med bröd) på tio minuter. Han är rankad som världens främsta tävlingsätare. Jag undrar mest om han kör med ketchup på?

De rättsliga turerna kring expresident Donald Trump har gjort att den numera kände åklagaren Jack Smith hårdbevakas, närmast som en celebritet verkar det som. Förra veckan fick den tidigare presidenten ett ”target letter” som innebär att ytterligare ett åtal kan vara på gång. Dagen därpå sågs Jack Smith köpa en lunchmacka på Subway och fångades på film (som snabbt blev viral). Tv-kanalen CNN försökte analysera detta – kunde mackan i själva verket vara ett meddelande till Trump? CNN hånades senare av konkurrenten Fox News (och andra). Nu undrar alla bara: vad var det för macka?

Är det en Barbie-feber som råder i USA? En Barbie-hysteri? En fullständig psykos? Nästan varje klädkedja har en Barbie-kollektion, varenda cupcake- eller glassbutik har hakat på temat, liksom försäljare av dörrmattor, målarfärg, parfym, tandborstar, hund-hoodies, drinkar... Allting nådde (kanske?) sin kulmen i helgen, då filmerna Barbie och Oppenheimer (Barbieheimer) hade premiär, men det är nu diskussionerna tar fart på allvar: är filmen bra? Feministisk? Inte feministisk? Politisk? 

Jag som är van vid att vara en färgklick på New Yorks gator har plötsligt sällskap av alla som hakat på Barbiecore-trenden. Barbie, och rosa, är här för att stanna, i alla fall ett tag. (Och ja, jag ska se filmen i veckan).