Wallström om FN-platsen: Spännande omröstning

Per Anders Gunnar Kompass, född 25 augusti 1955 i Karlskoga, är en svensk FN-tjänsteman. Anders Kompass växte upp i Halmstad och studerade på 1970-talet vid Fjellstedtska skolan i Uppsala. Han fick stipendium till Guatemala 1975, där en militärjunta då just tagit makten. Han var under två år bosatt i byn Pasac som alfabetisatör, så småningom med stöd av svenska Frikyrkan hjälper, nuvarande Diakonia. Tillsammans med Pelle Sundelin öppnade han i december 1980 ett centralamerikakontor för Diakonia. År 1982 anställdes han som expert på Latinamerika på Utrikesdepartementet av kabinettssekreteraren Pierre Schori. Han blev senare FN-anställd och byggde bland annat upp lokala kontor för mänskliga rättigheter i Colombia, Mexiko och Guatemala. Han flyttade senare till Kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) i Genève, senast som chef för dess fältavdelning. Han fick hösten 2015 utmärkelsen Årets FN-vän av Svenska FN-förbundet.

FN:s säkerhetsråd eller Säkerhetsrådet (engelska Security Council, SC, franska Conseil de sécurité) är ett av Förenta nationernas sex huvudorgan. Dess uppgifter, organisation och befogenheter regleras av FN-stadgans kapitel 5, där det står att rådet i första hand har ”upprätthållande av internationell fred och säkerhet” till sitt ansvar. Säkerhetsrådet har mycket stor makt i FN. De fem permanenta medlemmarna (P5) har vetorätt i alla beslut i säkerhetsrådet. Dessa fem är Folkrepubliken Kina, USA, Frankrike, Storbritannien och Ryssland, före detta Sovjetunionen. Sammanlagt ingår femton stater, och de som inte är ständiga väljs av generalförsamlingen vartannat år, så att fem stater ersätts varje år. Samtliga medlemsstater måste ha en ständig representant i New York, där rådet sammanträder i ett särskilt sammanträdesrum i FN-högkvarteret i New York. Antalet sammanträden varierar kraftigt från ett år till ett annat: 1959 hade rådet endast ett par möten medan 1947 och 1993 omkring 170 möten. Ett möte varar i regel i flera dagar. Enligt stadgan har Säkerhetsrådet bl.a. till uppgift att utreda hot och brott mot freden, upprätthålla freden i världen, ge rekommendationer hur oroligheter bäst dämpas, att råda medlemsstaterna om ekonomiska eller andra sanktioner, att besluta om militära insatser, att rekommendera nya medlemsstater till FN, och att föreslå generalsekreterare för val i generalförsamlingen. Säkerhetsrådets resolutioner föranleds av initiativ av någon medlem i rådet vid hot eller brott mot freden, som leder till slutna konsultationer och sist ett formellt öppet möte där ett förslag antas eller avslås med handuppräckning. För att en resolution ska antas krävs dels att ingen permanent medlemsstat lägger in sitt veto, dels att minst nio av medlemsstaterna stöder förslaget. Säkerhetsrådets fredsbevarande operationer är en central funktion, och till sitt förfogande har rådet även ett militärt stabsutskott. Det är alltså Säkerhetsrådet som organiserar FN:s trupper och militära observatörer som är förlagda i oroliga områden (FN-stadgan, kap. 6–7), även om Generalsekreteraren upprättat några, till exempel UNEF I av Dag Hammarskjöld 1956 genom en kontroversiell omtolkning av stadgan. Dessutom har Säkerhetsrådet flera kommittéer, ständiga och tillfälliga, och internationella krigstribunaler. Den stat som flitigast använt sin vetorätt var fram till 1984 Sovjetunionen, efter år 1984 är det USA.[källa behövs]