Ygeman svarar Finland: Sverige följer avtal

Dublinförordningen (även Dublin III-förordningen), formellt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat, är en av Europeiska unionens förordningar som trädde i kraft den 19 juli 2013 och som då ersatte den tidigare Dublinförordningen, eller Dublin II-förordningen, som hade varit i kraft sedan den 17 mars 2003 och som i sin tur ersatte Dublinkonventionen från 1990. Dublinförordningen reglerar vilken medlemsstat inom Europeiska unionen som ansvarar för att handlägga ansökan om asyl, och utgör hörnstenen i unionens asylpolitik och är en viktig del i området med frihet, säkerhet och rättvisa. Dublinförordningen är en av unionens mest kända och kontroversiella förordningar. Tillsammans med bland annat skyddsgrundsdirektivet, asylprocedurdirektivet och mottagandedirektivet utgör det unionens gemensamma asylpolitik. Förordningen innehåller huvudprincipen att det är en enda medlemsstat som ansvarar för prövningen av en asylansökan. Om en person söker asyl i ett land kan övriga medlemsstater vägra ta emot ansökan och hänvisa till det första landets beslut. Syftet med förordningen är att på så kort tid som möjligt bestämma vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan, att fastställa rimliga tidsfrister för varje del av förfarandet för att avgöra vilken medlemsstat som bär ansvaret samt att motverka att asylförfarandena missbrukas genom att ansökningar lämnas in i flera olika länder. Dublin II-förordningen ersatte Dublinkonventionen, som signerades den 15 juni 1990 i Dublin och trädde i kraft den 1 september 1990. Den antogs på basis av de nya bestämmelser som infördes genom Amsterdamfördraget. Genom Dublin II-förordningen införlivades Dublinkonventionens bestämmelser i unionsrätten. Dublin II-förordningen ersattes i sin tur av Dublin III-förordningen under 2013. Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz, som alla står utanför Europeiska unionen, har anslutit sig till Dublinförordningen genom internationella avtal med unionen.