Två får årets första Nobelpris för upptäckt av mikroRNA
Amerikanerna Victor Ambros, 70, och Gary Ruvkun, 72, tilldelas Nobelpriset i medicin för upptäckten av mikroRNA och dess roll i ”posttranskriptionell genreglering”. Det meddelar Nobelkommitténs ordförande Thomas Perlmann på en pressträff.
”Victor Ambros och Rary Ruvkun var intresserade av hur olika celltyper bildas. De upptäckte att mikroRNA, en ny klass av mycket små RNA-molekyler, spelar en avgörande roll för genreglering”, skriver Nobelförsamlingen.
Upptäckten beskrivs som banbrytande.
”I decennier har det varit ett mål för forskningen att förstå regleringen av genaktivitet. Om genregleringen blir fel kan det leda till allvarliga sjukdomar som cancer, diabetes och autoimmuna sjukdomar”, heter det.
Här kan du se tillkännagivandet
bakgrund
Victor Ambros
Wikipedia (en)
Victor R. Ambros (born 1953, Hanover, New Hampshire) is an American developmental biologist who discovered the first known microRNA (miRNA). He is a professor at the University of Massachusetts Medical School in Worcester, Massachusetts.
bakgrund
Gary Ruvkun
Wikipedia (en)
Gary Bruce Ruvkun (born March 1952, Berkeley, California) is an American molecular biologist at Massachusetts General Hospital and professor of genetics at Harvard Medical School in Boston. Ruvkun discovered the mechanism by which lin-4, the first microRNA (miRNA) discovered by Victor Ambros, regulates the translation of target messenger RNAs via imperfect base-pairing to those targets, and discovered the second miRNA, let-7, and that it is conserved across animal phylogeny, including in humans. These miRNA discoveries revealed a new world of RNA regulation at an unprecedented small size scale, and the mechanism of that regulation. Ruvkun also discovered many features of insulin-like signaling in the regulation of aging and metabolism.
He was elected a Member of the American Philosophical Society in 2019.
bakgrund
MikroRNA
Wikipedia (sv)
MikroRNA eller miRNA är korta, enkelsträngande RNA-molekyler med en längd på 18–25 nukleotider (i genomsnitt 22). De utgör en form av icke-kodande RNA, vilket innebär att de inte kodar för proteiner. Dess främsta funktion är istället att bidra till genregleringen genom att binda till budbärar-RNA och därmed påverka aktiviteten hos dessa.
Man har sett ungefär 1000 olika miRNA, med olika specificitet för olika celltyper. Dessa styr tillsammans ungefär en tredjedel av de humana proteinkodande generna. Inhibering av uttrycket av andra gener sker genom komplementär basparning, vilket inte behöver vara komplett, detta gör att ett litet antal miRNA kan styra många gener. Framför allt i embryogenesen och utvecklingen av olika organ spelar miRNA en stor roll, vilket man visat genom ett antal olika djurstudier med knockoutmöss.
Omni är politiskt obundna och oberoende. Vi strävar efter att ge fler perspektiv på nyheterna. Har du frågor eller synpunkter kring vår rapportering? Kontakta redaktionen
