Klimatåtgärden ingen pratar om: "Politiskt självmord"

Det kommer bli svårt för Sverige att nå klimatmålen med den nuvarande regeringens politik, konstaterade finansminister Elisabeth Svantesson (M) i en intervju med SvD i november förra året.

– Gör vi det inte så gör vi inte det, sa hon.

Svantessons uttalande väckte uppmärksamhet och även ilska, men hennes inställning ser ut att vara mer regel än undantag. I flera år har Klimatpolitiska rådet, som utvärderar regeringens klimatpolitik, slagit fast att de svenska klimatåtgärderna är otillräckliga.

– Många länder går betydligt längre än oss i sin klimatpolitik. Men att det skulle gå så illa som det gjort sista året det trodde jag inte. Det är en radikal förändring, säger Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria på KTH, till Omni.

Sörlin syftar framför allt på regeringens plan att sänka reduktionsplikten, det vill säga inblandningen av biodrivmedel i bensin och diesel. Ett beslut som ställer till det för målet att minska transportutsläppen med minst 70 procent mellan 2010 och 2030.

Klimatminister Romina Pourmokhtari (L) beskriver reduktionsplikten som ett ”fantastiskt verktyg” för att nå målen, men säger att den ändå måste sänkas på grund av rådande krig och ekonomisk kris.

– Vi har en politik som inte lirar med den verklighet vi står i, säger hon till DN.

En annan verklighet är dock att Sverige redan halkar efter sina utsatta mål. Enligt planen skulle utsläppen år 2020 vara 40 procent lägre än utsläppen år 1990. Enligt Naturvårdsverkets analys 2021 hade de minskat med 33 procent.

– Det är ändå inte lika illa som vi befarade. Däremot ser det ut att bli stora avvikelser från målen 2030, och det är tveksamt om det går att nå målen 2045 överhuvudtaget, säger Sörlin.

Under 1990-talet togs några av de första stapplande stegen för att bromsa klimatförändringarna globalt. Bland annat utformades klimatkonventionen 1992 och FN:s första klimatmöte arrangerades i Berlin 1995.

Men 30 år senare befinner vi oss ändå ”på en motorväg till klimathelvetet med foten på gaspedalen”, som FN:s generalsekreterare Antonio Guterres uttrycker det.

En anledning till att omställningen går så långsamt är att politikerna plockat de lågt hängande frukterna istället för att lösa de svåra knutarna, säger Naghmeh Nasiritousi, klimatforskare vid Utrikespolitiska institutet och Uppsala universitet. Framför oss ligger fortfarande det gröna teknikskiftet och nödvändiga beteendeförändringar hos befolkningen.

– Detta hänger på politisk vilja. Det krävs stora systemförändringar och en samhällsomvandling men det har få politiker tagit till sig, säger Nasiritousi till Omni.

Det finns förstås en rad förklaringar till att klimatkrisen inte prioriteras högre, men en av de mest betydelsefulla är enligt Sverker Sörlin oförmågan att tänka långsiktigt.

Redan på 1970-talet uppmärksammade vetenskapen konsekvenserna av våra utsläpp. I bland annat USA lanserades forskningsprojekt för att reda ut hur man skulle hantera klimathotet. Men slutsatserna andades inte direkt hopp och framtidstro. Forskarna konstaterade att det skulle bli svårt att kräva förändring och uppoffringar för ett hot som ligger så pass långt in i framtiden.

– Det som hänt i Sverige det senaste halvåret är ett skolexempel på att det fungerar som man formulerade det på 70-talet. Vi är bra att fixa det som ligger inom räckhåll, som höga bensinpriser, men att se konstruktivt på framtiden har människor aldrig varit särskilt bra på, säger Sverker Sörlin.

Därtill lever vi i ett samhälle som strävar efter konstant tillväxt. Men utökade verksamheter, och nya varor och tjänster innebär också ökade utsläpp från exempelvis konsumtion och transporter. Att begära att vi istället ska dra ner och begränsa är det få politiker som vågar, säger Sverker Sörlin.

– Det skulle vara politiskt självmord. Då straffas man av väljarna medan radikala populister, som påstår att det inte finns någon klimatkris alls, vinner stöd. Det har man sett i flera länder.

Det behövs fler ledare som är beredda att bygga sin politik och sitt budskap på en realistisk och långsiktig, men också tilltalande, klimatpolitik, menar Sörlin.

Enligt honom handlar det om att bygga upp bättre samhällen än de vi har i dag. Samhällen där konsumtionen är måttlig, luften renare, naturen närmare och där vi prioriterar tjänster framför varor.

– Det kräver en modern politik där man söker klimatallianser mellan partier istället för att huka inför problemen. Men det klarar inte våra politiker. De tar inte ansvar alls, säger Sverker Sörlin.

Läs mer: