Forskare skeptiska till blockkedjeteknik vid val

En blockkedja, på engelska blockchain, är en distribuerad (decentraliserad) databas, det vill säga en databas som lagras i många kopior - en på varje nod (dator) i ett peer-to-peer-nätverk. De många kopiorna och en sekvens av kryptografiska hashfunktioner gör det svårt eller omöjligt att i efterhand manipulera databasens ändringshistorik. Varje händelse i databasen (varje databastransaktion) lagras genom att ett så kallat block läggs till databasen, och en sekvens av block kallas därför en blockkedja. Det vanligaste tillämpningsområdet är kryptovalutor, där databasen lagrar när elektronisk valuta byter ägare. Det förekommer även att blockkedjor används för att registrera ägande av värdepapper, och för att säkerställa att elektroniska liggare, loggböcker eller journaler, främst i decentraliserade organisationer, inte manipuleras i efterhand. Det förekommer försök att använda blockkedjor i kombination med smarta kontrakt (ett begrepp myntat av Nick Szabo 2005), för att elektroniska avtal mellan flera parter ska kunna lagras beständigt och ingen ska kunna neka i efterhand till att ha signerat kontraktet. Smarta kontrakt är formulerade i programkod som automatiskt kan utlösa betalning eller informationsöverföring när alla parter har signerat kontraktet eller någon annan händelse inträffar enligt kontraktets inprogrammerade villkor. En föregångare till blockkedjan var SecureLog, utvecklad av Daniel Akenine, med flera, i början av 2000-talet, där digitala signaturer syftade till att hindra systemadministratörer från att manipulera loggar. Den första distribuerade blockkedjan publicerades 2008 och implementerades 2009 av pseudonymen Satoshi Nakamoto, vars identitet än idag är okänd. Den utgör basen för den mest kända kryptovalutan bitcoin, vars användare representeras av pseudonymer som är svåra att spåra, även om deras affärstransaktioner med bitcoin lagras publikt i blockkedjan. Bitcoin används därför bland annat till svarta affärer på darknet, exempelvis på marknaderna Silk Road och Flugsvamp, och även till valutaspekulation. En ansenlig andel av vissa länders energianvändning går till datorer som skapar och validerar bitcoinblock, kallat bitcoinbrytning (mining), vilket ur klimatsynvinkel är kontroversiellt. Incitamentet till verksamheten är att användare får betalt i bitcoin för att bedriva bitcoinbrytning. Sedan bitcoin introducerades 2009 har ett flertal alternativa blockkedjor publicerats experimentellt.