Ska vi krympa vår ekonomi för att rädda planeten?

I början av 1970-talet började idén om ständig tillväxten ifrågasättas på sina håll. Bland annat publicerade den europeiska tankesmedjan Romklubben rapporten ”Gränser för tillväxt” där man förutspådde att strävan efter industriell tillväxt skulle leda till en kollaps för civilisationen någon gång under 2000-talet.

I slutet av samma årtionde satte den ekologiska ekonomen Herman Daly begreppet ”steady-state economy” på agendan. En stabil ekonomi, menade han, söker inte konstant BNP-tillväxt utan strävar efter att utvecklas kvalitativt.

Idéerna har fått ett uppsving i takt med att klimatlarmen ljuder allt högre. Klimataktivisten Greta Thunberg använde exempelvis liknande retorik i sitt kända tal från klimatmötet i New York 2019.

– Vi är i början av massutrotningen och allt ni kan prata om är pengar och sagor om evig ekonomisk tillväxt. Hur vågar ni? sa hon.

Förespråkarna för nerväxt vill slå hål på idén om att mer alltid är bättre. Istället vill de se ett samhälle som strävar efter ekologisk och social hållbarhet. De menar att nerväxt skiljer sig från recession och lågkonjunktur, som kan orsaka stor skada för ett land, eftersom det är en målmedveten och demokratisk strategi för att stabilisera ekonomier.

Den ständiga strävan efter tillväxt gör att samhällen utvecklas och ekonomier växer, men har också sina uppenbara baksidor. Det leder exempelvis till att energi och material förbrukas i ohållbara mängder. Redan den 2 april hade Sverige förbrukat sin ranson av förnybara resurser för hela året.

I den vetenskapliga tidskriften Nature argumenterar en rad ekologiska ekonomer och antropologer för att rikare länder bör skala ner produktionen av ”destruktiva och onödiga” varor för att frigöra energi och material till låg- och medelinkomstländer där tillväxt fortfarande är nödvändig. Som exempel nämns ofta massproduktionen av kött, kläder, bilar och lyxvaror.

Genom att istället satsa på att förbättra offentliga tjänster som sjukvård, utbildning och transporter och sänka boendekostnaderna kan man skapa ett mer jämlikt och välmående samhälle, argumenterar de.

Timothée Parrique, forskare i ekonomi vid Lunds universitet, har studerat konceptet nerväxt i flera år och räknar sig till förespråkarna för en sådan ekonomi. Enligt hans mening är nerväxt inte något permanent, utan en övergång.

– Det är den tillfälliga fasen från en ekologiskt däst tillväxtbaserad ekonomi till en liten, stabil ekonomi i harmoni med naturen som kan blomstra utan tillväxt, säger han till Omni.

Men hur skulle den övergången i så fall se ut? Enligt skribenterna bakom Nature-artikeln är en strategi att minska efterfrågan på materiella varor, exempelvis genom progressiv beskattning, och istället uppmuntra verksamheter som sysslar med uthyrning och reparation.

Nerväxt-förespråkare lyfter också möjligheten att införa medborgarlöner och höja förmögenhetsskatterna. För att arbetslösheten inte ska skena när produktionen går ner föreslår man kortare arbetsveckor och lägre pensionsålder.

En ändring i attityden lyfts också ofta fram som en förutsättning. Istället för att prioritera aktieägarnas kortsiktiga ekonomiska intressen bör företagen prioritera sociala och miljömässiga fördelar.

Forskarna bakom artikeln i Nature hänvisar till europeiska mätningar som visar att majoriteten av människor värdesätter välbefinnande och ekologiska mål högre än tillväxt. Icke desto mindre har politiska partier som har lagt fram idéer om nerväxt mött stort motstånd fått begränsat stöd i demokratiska val.

Forskarna bakom Nature-artikeln medger att enskilda nationer kan vara ovilliga att agera ensamma av rädsla att möta konkurrensnackdelar, kapitalflykt och internationell isolering. Detta ”initiativtagar-problem” väcker frågan om det är möjligt för höginkomstländer kan samarbeta mot en övergång till nerväxt.

Fredrik N G Andersson, docent i nationalekonomi vid Lunds universitet, tror inte det. Han ifrågasätter hur vi ska få företag att investera i exempelvis klimatvänlig vindkraft utan ekonomiska incitament. Att dra ner på en del saker, som fossila bränslen och utvinning av vissa material, betyder inte att länder medvetet måste krympa sina ekonomier, menar han. Istället kan man fortsätta växa på hållbara sätt.

– Vi mäter värdet av det vi producerar, och mycket av värdet finner vi i det digitala. Digital tillväxt har ingen större direkt miljöpåverkan, och hjälper till att finansiera både en högre levnadsstandard för vår befolkning och klimatomställningen, säger han till Omni.

Och faktum är att även om omställningen går för långsamt har flera länder under de senaste decenniet lyckats minska sina utsläpp genom att övergå till mer grön energi – samtidigt som deras BNP vuxit. Nationalekonomen Richard Murray anser att en styrning av marknadsekonomin genom skatter och tullar är ett mycket bättre alternativ än att frångå det nuvarande systemet helt.

”Den bistra sanningen är att endast en kapitalistisk marknadsekonomi har en chans att åstadkomma den enorma omställning av hela världsekonomin som måste ske”, skriver han i en debattartikel i DN.

Nerväxt-rörelsen kritiseras ofta för att vara orealistisk och utopisk. Något som Timothée Parrique bestämt slår ifrån sig. Han tycker istället att det är verklighetsfrånvänt att påstå att oändlig tillväxt är möjlig.

Att den gröna energi- och teknikomställningen skulle vara lösningen håller han inte heller med om. När vi tar hänsyn till hela vårt ekologiska fotavtryck kan ingen teknik göra höginkomstländernas nuvarande nivåer av produktion och konsumtion hållbara, säger han.

– Istället för att försöka göra allt miljövänligt bör vi fråga oss vad vi verkligen behöver för att leva ett bra liv. Och inse att evig tillväxt inte är nödvändigt för välstånd.