Branden på våning 15 tände protesterna: Restriktioner hindrade släckningen

19.49 torsdagen den 24 november kommer det första larmsamtalet till räddningstjänsten i staden Ürümqi i provinsen Xinjiang, mellan Kazakhstan och Mongoliet.

Det är en kommunanställd som bor i höghuset med 21 våningar som ringer. Han har då precis mött en kvinna och hennes dotter, de har båda flytt från lägenheten på femtonde våningen där branden börjat några minuter tidigare. Han hjälper dem att fly.

I en chattgrupp för de som bor i huset börjar paniken att sprida sig, skriver Wall Street Journal. I över hundra dagar har staden varit i sträng covidnedstängning. Vad ska de göra nu?

”På sextonde våningen – vi börjar få slut på syre”, ropar en kvinna i ett ljudmeddelande. ”Våra barn kommer inte att klara det länge till”.

Det dröjer 90 minuter innan de första brandmännen kommer till huset och släckningsarbetet kan dra igång, skriver WSJ.

I chattgruppen bland de boende och på andra sociala medier som Wechat sprids bilder på hur brandbilar hindras från att ta sig fram på grund av coronaavspärrningar.

Ett annat hinder är bilar som måste flyttas, något som drar ut på tiden eftersom de inte startar – enligt de boende en konsekvens av att de inte använts på flera månader eftersom staden varit i lockdown sedan augusti.

De som flyr lågorna vittnar om att flera åtgärder inne i huset, som lokala myndigheter satt på plats för att hindra smittspridningen, istället hindrar släckningsarbetet.

På fredagen den 25 november säger Li Wensheng, chef för räddningstjänsten i Ürümqi, vid en pressbrief att viljan att ”rädda sig själva varit svag”, bland de boende.

Det möts inte, milt uttryckt, med odelad glädje från Ürümqi-borna.

Enligt lokala myndigheter dog 10 personer i branden och nio skadades. En siffra som ifrågasatts av drabbade och anhöriga utomlands. Enligt Kanada-baserade Uyghur Rights Advocacy Project dog 44 personer i branden, som de kallar en ”massaker”.

Protesterna börjar redan dagen efter brandnatten, den 25 november. Trots att det är fredagskväll och iskallt ute ger sig människor ut i tusentals på gatorna. Raseriet eldas på av bilder som sprids i sociala medier på hur brandbilar haft svårt att ta sig fram till huset, på grund av barrikader som sägs vara uppsatta för att hindra att människor sprida covidsmittan.

Det här motsägs av det lokala styret. Men det spelar ingen roll, människor är arga.

Och ilskan sprider sig. Tanken ”det hade kunnat vara jag, i min lockdown”, drabbar människor i hela Kina, skriver WSJ.

På lördagskvällen står flera kvinnliga studenter på campuset för Communication University of China i staden Ninjiang, nästan 400 mil från Ürümqi. De håller tomma A4-ark framför sig och säger inte ett ord – ett sätt att protestera mot den kinesiska censuren.

En student från Xinjiang tar ton, säger att han varit en fegis alltför länge. Han hedrar offren i lägenhetsbranden i Ürümqi ”och alla andra dödsoffer runtom i landet”. Samma kväll samlas människor i Shanghai på en gata döpt efter staden Ürümqi. Förbipasserande ansluter sig och gruppen växer till ett par hundra.

Strax efter midnatt börjar sången: ”Avgå Xi”, sjunger de.

Liknande demonstrationer blossar upp i flera andra kinesiska städer och på ännu fler universitetscampus för att sedan fortsätta under veckan som följer.

Den kinesiska regimens hårda och återkommande nedstängningar för att begränsa coronaviruset har fått utstå kritik på hemmaplan tidigare.

Men då har man ofta kunnat hantera det online, skriver WSJ.

Backar vi bandet nästan tre år så ledde läkaren Li Wenliangs död till ilska och sorg. Han straffades för att han varnade andra för det inledande utbrottet i Wuhan.

Ett annat exempel är busskraschen i september där 27 personer dog. De var på väg till en karantänsanläggning och deras död väckte ramaskri.

Tvärtemot vad man kanske tror är demonstrationer relativt vanligt i Kina. Men de är nästan alltid lokala händelser med liten chans att få vingar. Det kan handla om anställda på en fabrik som vill ha högre lön eller bättre villkor.

Det kinesiska kommunistpartiet har också lagt enorma resurser på att förhindra att det sker, alltså att lokala protester sprider sig.

Varför har de misslyckats så monumentalt den här gången?

Mycket på grund av att den demoniska covidpolitiken är något som alla kan relatera till, den skär genom klass, kön och ursprung. Genom den stränga kontrollen över smittspridningen, säger människorättsaktivister till WSJ, har regimen skapat ett problem som varje kines förstår.

Marhaba Muhammad, själv kinesisk uigur, bor numera i Turkiet. Hennes moster dog i lägenhetsbranden tillsammans med sina fyra barn. Vanliga kineser, säger hon till WSJ, behöver visserligen inte oroa sig för det förtryck som uigurer i Xinjiang tvingas utstå men de har förstått, efter branden, att det som hände i Ürüqim lika gärna skulle kunnat drabba dem.

Mao Zedong lär ha sagt att ”en enda gnista kan tända en präriebrand”.

Sedan protesterna inleddes kommer nu signaler om att nollcovidpolitiken kan vara på väg att lättas upp. I flera städer har pandemirestriktionerna lättats.

Frågan som bedömare i Peking och utomlands nu ställer sig är om det räcker för att släcka präriebranden som började i ett hyreshus i staden Ürümqi.