51-åriga Svitlana sköter bombade staden från skyddsrummet – hon kallas ”Ängeln”

51-åriga Mandrych tog över ledarrollen i staden när borgmästaren för några månader sedan flyttade till den närliggande staden Zaporizjzja tillsammans med större delen av kommunfullmäktige.

Washington Post har i ett reportage från Orichiv följt den tidigare förskollärarens arbete med att försöka hålla de som är kvar i staden vid liv.

Eftersom stora delar av stadshuset är förstört av den ryska beskjutningen drivs arbetet från en kall bunker på källarplan upplyst av en ensam glödlampa.

Under morgonen och förmiddagen, när bombningarna oftast upphör, strömmar det in folk. De frågar efter allt från material för att täcka sönderbombade fönster, till ved för att värma sina hem och vatten att koka mat i.

Tillsammans med de två personer ur kommunfullmäktige som blev kvar och en hund som heter Bullet försöker Mandrych hjälpa dem så gott hon kan.

Hon sover bara tre till fyra timmar per natt – ”vi får vila efter att vi vunnit kriget”. De ukrainska soldater som är stationerade i närheten har gett henne smeknamnet Ängeln.

När hon vid ett tillfälle i början av kriget hjälpte dem att bygga barriärer i stadens utkant blev de plötsligt beskjutna. ”Ängel, ducka”, ropade en soldat.

Före den ryska invasionen var befolkningen i Orichiv strax över 19 000, nu finns bara runt 2 000 kvar. En stor del av dem är äldre kvinnor, skriver Aarp, ett amerikanska magasin som fokuserar på äldrefrågor och gjort ett reportage om byn.

Flera närliggande byar har ockuperats av ryska styrkor och de flesta andra har, precis som Orikhiv, varit hårt ansatta med nästan konstant beskjutning. Städerna i området är i nuläget knappt beboeliga och det finns ingen tillgång till gas, elektricitet eller vatten.

Under en enda dag i mitten av oktober träffades staden av 324 granater.

– Nio skadade... Infrastrukturen i staden förstörs. Befolkningen elimineras, sa Mandrych då i en intervju med CNN.

Senare i oktober gick hon ut med en video där hon vädjade till stadens invånare att evakuera staden.

Orichiv:

När det amerikanska magasinet Aarp träffade Mandrych i september bar hon sorgedräkt i form av en traditionell vysjyvanka, en svart broderad blus. Nio dagar tidigare hade hennes syskonbarn dödats.

Han körde varubilen som socialarbetarna använde för att distribuera ut mat till behövande. När de gick för att hämta upp bröd träffades bilen av en granat.

Socialarbetarna visar upp hålen i bilen innan de ska ge sig ut på sina cyklar med maktkassarna dinglande över styrena. Alla är kvinnor, de flesta i 40–50 årsåldern.

Det är de som ser till de äldre som blivit kvar.

– Varje babusjka får bröd. Varje babusjka får humanitär hjälp. Vi letar efter medicin till dem. Vi lagar mat till dem. Och vi gör det under beskjutning, säger socialarbetarnas chef Ludmila Zhbankova till Aarp.

Borgmästare Mandrych förklarar att det är svårt att få den äldsta generationen att lämna staden. De hoppas att kriget snart ska vara över. ”Var ska vi ta vägen? Vi har alltid bott här”, säger de till henne.