Följ superblodmånen genom Nasas teleskop

Begreppet blå måne är numera benämningen på en andra fullmåne inom samma kalendermånad. En äldre definition är den tredje fullmånen i ett kvartal med fyra fullmånar.[källa behövs] Formeln för att räkna ut när den blå månen infaller använder ett år som börjar vid vintersolståndet, och delar in året i fyra kvartal. Den tredje månen i ett kvartal med fyra fullmånar är en blå måne, och inträffar alltid i maj, februari, augusti eller november. Den blå månen är alltså den 13:e månen i ett kalenderår. Eftersom ett synodiskt månvarv är omkring 29,53 dagar, och ett jordvarv är omkring 365,24 dagar, består varje solkalenderår av ungefär elva dagar fler än de tolv månvarven. De extra dagarna samlas och vartannat eller vart tredje år (sju gånger under 19-åriga Metons cykel) uppstår detta fenomen, alltså en extra fullmåne. Olika traditioner och konventioner uppstår vid extra "blå" fullmåne. Uttrycket Blå måne kommer från engelskans ”Blue moon”, och kan härledas till en amerikansk bondepraktika från 1800-talet. Begreppet "blå måne" används mycket sällan på svenska men är vanligt på engelska, Blue moon, där det ofta används i uttrycket once in a blue moon vilket betyder mycket sällan. Den blå månens rötter är dock betydligt äldre än så. Den kristna kalendern tog månen som riktmärke för sina högtider, och varje måne hade ett namn. Den 13:e månens oregelbundna uppdykande under året kan härledas till den Gregorianska kalendern, vilken infördes år 1582 av påve Gregorius XIII för att, bättre än den tidigare Julianska kalendern, motsvara det naturliga årets rytm. En 13:e fullmåne inträffar i genomsnitt en gång på 2,72 år, så kalendern hade bara namn för tolv fullmånar. Den 13:e månen blev en udda tilldragelse, och kalenders upplägg kunde bibehållas.

Supermåne (på engelska supermoon) myntades av astrologen Richard Nolle 1979 och han definierade det som "...en nymåne eller fullmåne som inträffar då månen är som närmast eller nära (inom 90 procent av) sitt närmaste avstånd till jorden i en viss bana (perigeum). Kort sagt, jorden, månen och solen är i linje, med månen i sin närmaste position till jorden." Supermåne är inte ett begrepp som normalt används inom astronomin. Den term som används är i stället perigeum-syzygy, vilket avser en fullmåne (eller nymåne) som infaller nära perigeum. Detta inträffar med en periodicitet av ungefär fjorton fullmånar. En full- eller nymåne vid perigeum för med sig något högre tidvatten än vanligt. Skillnaden kan enligt NOAA röra sig om några centimeter. Lokala förhållanden kan förstärka effekten till cirka 15 centimeter.

Månförmörkelse, även kallad "blodmåne" inträffar bara under fullmåne, när solen, jorden och månen ligger i rad, med jorden i mitten. Jordens skugga träffar månen som därmed blir förmörkad, helt eller delvis. Om jorden någon tid under händelsen skuggar hela månen från direkt solljus, inträffar en total månförmörkelse. Jordens atmosfär verkar som en prisma och delar upp ljuset. Det röda ljuset böjs mest och en större del av det än normalt träffar därför månens yta vilket gör att månen rödfärgas. Total månförmörkelse kallas därför även blodmåne. Det inträffar ungefär 240 månförmörkelser per sekel vilket är ungefär lika många som solförmörkelserna. Den 28 september 2015 inträffade en total månförmörkelse. År 2033 kommer det bli både blodmåne och supermåne samtidigt, enligt prognos.