Gardell: ”Hur kan jag låta bli att gå sönder?”

Av Ines Micanovic
Publicerad 12 februari 2015, 17:57

”Min 9-åring ligger i sängen och sover med sina gosedjur trygg. Inte nedtryckt, fasthållen. Hennes huvud dunkas inte mot stationsgolvet”. Så inleder Jonas Gardell en krönika om filmen som visar hur en ordningsvakt med våld trycker ner en nioårig pojke i Malmö.
I krönikan jämför Gardell hur hans barns liv ser ut jämfört med pojken på stationen.
”Min 9-åring har aldrig rymt. Hon har aldrig flytt. Hon har aldrig avvikit från sin flyktingförläggning. Hon har aldrig förlorat allt. Som andra 9-åringar har gjort.
Vem är jag om jag i min 9-åring inte kan känna igen en annan 9-åring? Hennes smala handleder, hennes tunna lemmar, hennes späda, sårbara kropp. De motsvarar varje annan 9-årings handleder, lemmar, kropp. Hur kan jag låta bli att gå sönder?”, frågan han sig.

krönika · Expressen

Omni är politiskt obundna och oberoende. Vi strävar efter att ge fler perspektiv på nyheterna. Har du frågor eller synpunkter kring vår rapportering? Kontakta redaktionen

”Häpnadsväckande att våld mot barn försvaras”

Filmen då en nioåring trycks i stengolvet av en vakt har både upprört och försvarats, menar författaren och forskaren Roland Paulsen i en text hos DN Kultur. Han hävdar att Sverige, som var första land att förbjuda aga mot barn, inte längre är ett föregångsland och tycker att ”anti-flumjargongen” förändrat vår syn på barn. ”Det nya, och ur ett historiskt perspektiv, häpnadsväckande är (1) att det försvaras när det gäller våld mot barn och (2) att det försvaras i Sverige. Just i avståndstagandet från våld mot barn har Sverige nämligen skilt sig från mängden”, skriver Paulsen.

Sandahl: ”Vi borde ha brytt oss tidigare”

Aftonbladets krönikör Ronnie Sandahl skriver om filmen där en 9-årig pojke blir fasthållen och slagen av en ordningsvakt i Malmö. Debatten avslutades med att skulden föll på näthatare, rasister och ”våldskåta säkerhetsvakter”, menar han. Men uppdelningen mellan goda och onda är hycklande, skriver Sandahl. ”Det utsatta barnets största problem är du och jag”. Vi som bryr oss borde ha brytt oss redan när organisationen Ecpat slog larm om de ensamkommande barnens utsatthet 2010, skriver Sandahl. ”Sedan dess har ytterligare 1 465 barn ensamkommande flyktingbarn försvunnit. Få har brytt sig, varken journalister eller poliser. Ibland har barnen bara varit sju år gamla”.

”Barnen lär sig att aldrig lita på vuxna”

”Många är upprörda. Hur kan ett barn bara försvinna i Sverige?” skriver Sydsvenskans Jens Mikkelsen om de ensamkommande flyktingpojkarna som filmades då den yngsta fick sitt huvud dunkat i stengolvet på Malmö central och sedan försvann. Mikkelsen skriver att han själv inte blev förvånad. Tillsammans med journalistkollegan Katia Wagner har han skrivit boken ”De förlorade barnen”, om de hundratals ensamkommande barn som försvunnit i Sverige. ”När vi gjorde research upptäckte vi snabbt att varken polisen, socialtjänsten eller Migrationsverket tar frågan på allvar”. En polis som vägrade leta efter en försvunnen 14-åring uttryckte det: ”Man får hoppas att det går bra för dem, att de har hittat tillbaka hem igen och att de inte finns på någon plats där de inte borde finnas”. Nu hoppas Mikkelsen att fallet på Malmö central blir en läxa för myndigheterna.

”På rymmen igen och vem kan klandra dem?”

Barn har det inte så bra i Sverige som vi vill tro. Det skriver Karin Bergkvist, ledarskribent på Gefle dagblad om den uppmärksammade vaktfilmen från Malmö centralstation, där en ensamkommande flyktingpojke får huvudet dunkat i stengolvet av en ordningsvakt. Bergkvist skriver att Sverige har fått kritik från FN för hur ensamkommande barn tas emot. Just nu är hundratals ensamkommande barn försvunna i landet, precis som pojkarna från Malmöfilmen. Ingen letar och ingen bryr sig. ”Vad är vi för samhälle om vi inte tar hand om de små och försvarslösa?”, undrar Bergkvist.

14 februari 2015, 09:49

Reaktioner på väktarfilmen Jonas Gardell Opinion Skåne län Malmö