”Gav min dotter en sista hälsning” – berättelserna inifrån Risbergska

Runt Marwas huvud ven kulorna. Andreas skickade ett sista meddelande till sin tvååriga dotter. Magnus låste in sig på sitt kontor.

”Det här är det sista jag ser. Helvete, nu dör jag”, tänkte Axel.

Alla fruktade de för sina liv.

Det här är berättelserna från Campus Risbergska – under attacken.

Det här är en upplåst artikel från Omni Mer.

Smällarna kom i tät följd, närmast skar genom luften. Bam. Bam. Bam. Var det någon som bråkade i korridoren? En stol som hade kastats, eller ett bord som vält?

I lektionssalen väcktes frågorna. Först försökte Andreas Sundling tränga bort oväsendet. Matteprovet väntade och all koncentration behövdes till det.

Sedan kom skriken.

– Jag hör dem fortfarande, de är kvar i huvudet, efter flera dagar. Och när skriken kom så förstod vi alla vad det var för smällar. Att det var skottlossning, säger Andreas till Omni.

Axel Thorsell satt längst bak i samma rum. Han reste sig samtidigt med resten av klassen. Fler skrik hördes. Oron växte, och allvaret. En tjej låste dörren. Några gick fram till fönstren, ut mot korridoren.

– Vi började barrikadera dörren med bord och stolar, säger Axel till Omni.

När röken började spridas tjöt brandlarmen, gång på gång, och de röda varningsljusen blinkade.

Rullgardinen drogs ned och några elever hängde sina jackor framför fönstret på dörren. Någon ringde 112. Rådet därifrån var tydligt: ”Ni måste vara helt tysta. Och ni får absolut inte lämna rummet.”

Klassen, 20 studerande och en lärare, samlades på ena sidan av salen för att gömma sig.

– Vi satte oss på golvet och gömde oss under borden, säger Andreas.

Senare har han fått veta att de var kvar där i två och en halv timme.

– Det kändes som en evighet. Och samtidigt som tio minuter. Allting är så overkligt.

Klockan var strax efter halv ett när skolans it-tekniker Magnus Håkansson hörde smällarna. Musiken strömmade från datorn, han kunde inte riktigt urskilja vad som hände.

– Men när brandlarmet gick knallade jag ut i entrén och då var polisen där. De var tre stycken med pistoler i händerna och var nog de allra första som kom, säger han till Omni.

Magnus Håkansson berättar att han tvingades att lägga sig ned på golvet. Poliserna gick fram mot honom.

– Jag förstod illa kvickt vad som hänt för det fanns stora mängder blod framför mig i korridoren.

De tre poliserna fortsatte längre in i byggnaden.

– Jag insåg att jag inte kunde ligga kvar där på golvet, man visste ju inte var skytten fanns. Men jag låg där en liten stund. Sedan reste jag mig och gick in på rummet och låste.

Lektionen var slut och Marwa var på väg till matsalen för att äta lunch. Det var trångt i korridoren och ljudnivån var hög. Dånet från skottlossningen nådde inte genom bruset, men det gjorde varningen från den kvinna som mötte dem i porten. Hon ropade någonting om en bomb.

– Alla började springa ut, berättar Marwa.

För nio år sedan kom hon till Sverige från krigets Syrien. Nu hördes nya smällar och hon kände igen ljudet av skottlossning. Skotten kom närmare. Hon såg flera människor falla.

– Jag var väldigt rädd och chockad.

En kille hjälpte till att få ut de andra genom dörren.

Ett skott krossade glasrutan bredvid Marwa, ett annat träffade killen i axeln.

Marwa är nyss färdigutbildad undersköterska. Hon tryckte en sjal mot hans sår och höll hans arm högt.

– Han blev blekare och blekare och allt svagare i pulsen.

När polisen kom hjälpte Marwa till att föra ut honom till en polisbil, som skulle ta honom till sjukhuset.

Hon tittade ned på sina kläder. Den ljusblåa tröjan, de matchande jeansen, var täckta av blod.

När matematikklassen barrikaderat sig började snart någon rycka i handtaget. Det dunkade på dörren.

En elev hade kontakt med polisen: ”Släpp inte in någon, vänta tills insatsstyrkan är framme”.

Instruktionen var glasklar, men väckte frågor som ännu inte fått svar.

Andreas Sundling:

– Var det gärningsmannen? Var det någon som flydde för sitt liv och är den personen död på grund av att den inte kom in i vårt klassrum?

Eleverna följde sociala medier via telefonerna. Där spreds uppgifter om att det fanns två gärningsmän, uppgifter om dödsoffer och om en brand i byggnaden.

– Vi blev livrädda, säger Andreas.

Han ville få kontakt med omvärlden.

– Om vi inte skulle komma därifrån ville jag ändå försöka förmedla hur vi hade det där inne.

Han skrev meddelanden till sin familj. Och på förskolan väntade hans tvååriga dotter.

– Jag skrev till förskolan att jag var inne i Risbergska. Jag bad dem krama min dotter från mig. De skickade en bild på henne och skrev ”vi tänker på dig”. Det var väldigt fint. Det gav mig mycket styrka och ett väldigt lugn. Jag tänkte att oavsett vad som händer nu så har hon ändå fått en sista hälsning.

Axel Thorsell messade med vänner.

– Jag fick så otroligt mycket kärlek. Alla sa de samma sak: ”följ polisens råd, spela inte hjälte.”

En av kompisarna arbetade på en byggarbetsplats i fastigheten bredvid skolan.

– Jag skrev till honom hela tiden, med frågor. Om vad polisen gjorde här utanför. Om någon gått in i byggnaden. Han höll mig uppdaterad. Så fort något rörde sig skrev han och berättade. Jag vet inte vad jag hade tagit mig till utan den informationen.

– Beskedet att röken inte spred sig var det viktigaste för mig. Jag var så otroligt rädd att elden skulle sprida sig. Att vi skulle bli tvingade att lämna klassrummet. Då hade vi förmodligen flytt ut i korridoren…

Män med automatvapen kunde skymtas genom gardinerna. I matematiksalen växte oron och snart dunkade det åter på dörren.

– När de kom till vår sal bröt de upp dörren på några sekunder. Vi fick vapnen riktade mot oss. Jag tänkte att nu är det kört. Vi var alla livrädda, säger Andreas Sundling.

Axel Thorsell säger att hans kropp skakade när vapnen stack fram och att han tänkte:

– Det här är det sista jag ser. Fan, fan, fan. Helvete, nu dör jag. Ursäkta att jag svär, men jag bara skakade.

Polisen identifierade sig och säkrade klassrummet.

– Sedan skulle vi snabbt ut. Vårt klassrum ligger ganska nära entrén, det tar kanske 30 sekunder, säger Andreas.

Polisen uppmanade dem att blunda.

– Jag kunde bara inte göra det.

Han tittade nedåt.

– Det var blod överallt i entrén. Till höger syntes ett långt blodspår, en bred linje. Som om någon dragit en kropp igenom korridoren. 

Från sitt rum hade Magnus Håkansson fri sikt, som han säger, mot det som hände utanför parkeringen vid entrén.

– Jag kunde ju se alla poliser som kom och mot slutet evakuerades många den här vägen, genom entrén ut mot parkeringen, säger han.

Magnus uppskattar att han blev kvar inne i sitt rum en dryg timme, kanske en och en halv.

– Poliserna började öppna dörrar runt omkring och när jag kom ut så stod två poliser precis utanför med höjda vapen. När polisen tog ut mig, ja eller drog ut mig mer eller mindre, så låg det ju en elev utanför som blivit skjuten. Det var ingen jag kände igen egentligen, jag förstod bara att det var en elev. Det var kaotiskt.

I Syrisk-ortodoxa kyrkan i Örebro har hundratals människor samlats för att minnas Salim Iskef och de andra dödsoffren.

Marwa har inte sovit på två dygn och har fullt sjå med sina två små barn. Men nu står hon i samlingslokalens kök med vänner. Tillsammans tröstar de och kramar om en kvinna som gråter.

De senaste dagarna har varit omtumlande. Flera hon känner finns bland de döda, och nu ska Marwa både hantera chocken och sörja.

– Känslan av trygghet har minskat. Det är svårt att förklara för barnen vad som har hänt.

– Jag räknar Sverige som mitt land, Jag valde det här landet för tryggheten. Jag känner mig ledsen, men vi måste stötta varandra nu, säger hon.

Om en vecka är det tänkt att undervisningen på Risbergska ska återupptas. Andreas Sundling är osäker på om han går dit då.

– I mitt huvud är det fortfarande blod överallt. Minnena är fruktansvärda och påverkar så mycket. Vågar man sig tillbaka till skolan? Ska vi komma tillbaka med uppbrutna dörrar? Har de hunnit städa bort allt blod? Är skotthålen kvar?

Efter komvux är Andreas plan att söka juristlinjen. Axel Thorsells mål är att gå en it-utbildning.

– Jag vill fortfarande jobba med it, men vet inte om jag orkar plugga mer just precis nu.

För att försöka förstå vad han varit med om följer Axel nyheterna noga.

– Jag läser nästa varenda nyhet. Följer Flashback religiöst fastän jag inte mår bra av det. Jag vill bara få veta varför.

Andreas Sundling undviker publiciteten. Han vill berätta om upplevelsen för att andra ska få veta, och kunna relatera till den.

– Min berättelse, den är också många andras. Det känns viktigt att lyfta fram det jag har varit med om, så att människor kan relatera.

Efter att Andreas fick lämna Risbergska åkte han direkt till förskolan där dottern väntade.

– Hon är ju två år och vet inte vad som hänt. Jag kramade om henne.

Vill du läsa mer?