Göran har bott i skogen i tre år – nu vräks han

Allemansrätten är en rätt för alla människor att färdas över privat mark i naturen, att tillfälligt uppehålla sig där och till exempel plocka bär, svamp och vissa andra växter. Man kan enkelt säga att allemansrätten är lagar som hjälper folk att vara i naturen utan att förstöra den och ta väl hand om den. Med rätten följer krav på hänsyn och varsamhet mot natur och djurliv, mot markägare och mot andra människor. Ordet syftar främst på rätten så som den förekommer i Norge, Sverige, Finland och genom naturskyddslagen som en funktion även på Island, även om liknande rättigheter finns i glest befolkade trakter i andra delar av världen. Rätten har något olika utformning och innebörd i varje land. På senare år har allemansrätten explicit skrivits in i lagen i Sverige och Norge, men också i dessa länder grundar sig reglerna till största delen på sedvanerätt och en motsatsvis tolkning av vissa lagregler som anger vad som är förbjudet; motsatsvis tolkning innebär då att det som inte är förbjudet är tillåtet. Innehållet i allemansrätten utformas även genom prejudicerande domar. Det finns förhållandevis få sådana domar så många konflikter mellan markägare och nyttjare av allemansrätten har sin grund i oklarhet om vad allemansrätten exakt omfattar och vad som faller utanför. Dock finns det undantag som exempelvis att allemansrätten ej gäller på industrifastigheter. I länder utan allemansrätt brukar det finnas områden i statlig eller kommunal ägo där man kan vandra fritt, såsom nationalparker. Sådana ligger i första hand i glest befolkade områden. Det brukar finnas utpekade vandringsleder med markerade tältplatser. Ett nät av Europaleder som korsar Europa finns.