Kannibalism på expedition: ”Gick fruktansvärt fel”

Franklinexpeditionen var en brittisk upptäcktsresa för att utforska Arktis och som under ledning av kapten sir John Franklin lämnade England 1845. Franklin var marinofficer och en erfaren forskningsresande och hade tjänstgjort under tre tidigare Arktisexpeditioner, varav de två sista som chef. Hans fjärde och sista resa genomfördes då han var 59 år gammal och var tänkt att gå genom den sista outforskade delen av Nordvästpassagen. Hela expeditionen, Franklin och 128 besättningsmän, dog till följd av både naturliga och onaturliga orsaker efter att deras fartyg frusit fast i isen i Victoriasundet nära King Williams land i norra Kanada. Expeditionen brukar betraktas som en av de största tragedierna i upptäcktsresandets historia. Efter påtryckningar från Jane Franklin (Franklins fru) och andra skickade amiralitetet 1848 en sökningsexpedition för att leta efter den försvunna expeditionen. Delvis tack vare Franklins berömmelse och amiralitetets erbjudande om en hittelön kom många efterföljande expeditioner att delta i sökandet, som vid ett tillfälle 1850 bestod av 11 brittiska och 2 amerikanska fartyg. Flera av dessa samlades på ön Beecheys östkust där de första kvarlevorna efter Franklinexpeditionen hittades, bland annat gravarna över tre av besättningsmedlemmarna. Då upptäcktsresanden John Rae inspekterade norra Kanada sydost om King Williams land 1854, hittade han kvarlevor och fick höra inuiters berättelser om Franklinsällskapet. Francis Leopold McClintock ledde en sökning 1859 och hittade då anteckningar på King Williams land med detaljer om expeditionens öde. Sökningarna fortsatte under en stor del av 1800-talets andra hälft. Ett forskningsteam lett av antropologiprofessorn Owen Beattie vid University of Alberta, påbörjade 1981 en serie vetenskapliga studier av gravar, kroppar och andra fysiska bevis efter Franklins besättning på Beechey och King Williams land. De kom fram till att besättningsmedlemmarna vars gravar hade hittats på Beechey sannolikt hade dött av lunginflammation och möjligen tuberkulos samt att blyförgiftning av dåliga lödningar på matkonserver kunde vara en trolig dödsorsak. Skärsår på skelettdelar som hittades på King Williams land sågs som spår av kannibalism. De samlade bevisen av alla studier visade att köld, hunger, blyförgiftning och sjukdomar (bland annat skörbjugg) dödade besättningen under Franklins sista expedition. Trots den misslyckade expeditionen framställde viktorianska media Franklin som en hjälte. Sånger skrevs om honom, statyer restes i hans hemstad Spilsby och London, och Tasmanien gav honom förtjänsten av att ha upptäckt Nordvästpassagen. Franklins försvunna expedition har varit temat i många konstverk, dikter, noveller, romaner och TV-dokumentärer. Decennier av efterforskningar och ett stort antal sökexpeditioner försökte förgäves lokalisera de båda skeppen. Det var först 2014 som HMS Erebus återfanns, och två år därefter påträffades även HMS Terror. Den kanadensiska förvaltningsmyndigheten Parks Canada hade givits betydande ledtrådar av inuiter som i egen regi genomfört expeditioner efter uppgifter från muntlig tradition.