Letar spår i Andrées dagbok: ”Kan skriva om historien”

Mari Beatrice "Bea" Uusma, tidigare Uusma Schyffert, född 20 mars 1966 i Lidingö församling, är en svensk läkare, illustratör och författare. Uusma är född och uppvuxen på Lidingö. Hon har arbetat som illustratör och skrev år 1999 en barnbok om den amerikanske astronauten Michael Collins, kallad Astronauten som inte fick landa. I mitten av 1990-talet blev hon mycket intresserad av Andrées polarexpedition och har sedan dess försökt ta reda på vad som hände expeditionsdeltagarna. Detta har utmynnat i boken Expeditionen: min kärlekshistoria (2013) utgiven på Norstedts förlag och hon tituleras därefter som den främsta svenska experten på Andréexpeditionen. För boken Expeditionen: min kärlekshistoria tilldelades Uusma Augustpriset i kategorin fackböcker 2013.Efter att länge ha arbetat som illustratör utbildade Uusma sig till läkare, vilket hon nu (2017) arbetar deltid som på Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Hon säger själv att det har hjälpt henne att sätta sig in i Andréexpeditionens öde och vad expeditionsdeltagarna kan ha dött av.Hon var mellan åren 1996 och 2013 gift med komikern Henrik Schyffert med vilken hon har två barn. Uusma är syster till skådespelerskan Martina Haag.Säsongen 2016/2017 deltog Bea i programmet På spåret tillsammans med Kristoffer Appelquist. Laget förlorade en match mot Ronny Svensson och Anne-Lie Rydé, och vann en match mot Olivia Wigzell och Göran Hägglund. Laget gick till kvartsfinal och förlorade där mot Åsa Sandell och Jonas Eriksson.

Andrées polarexpedition var ett försök lett av ingenjören Salomon August Andrée att 1897 resa över Arktis med vätgasballongen Örnen. Andrée och de övriga deltagarna, Knut Frænkel och Nils Strindberg, omkom under expeditionen och deras kvarlevor hittades först år 1930 på Vitön av en norsk expedition.Sveriges första luftballongfarare S.A. Andrée lade fram planerna på en resa med vätgasballong från Spetsbergen till antingen Ryssland, Alaska eller Kanada. Med lite tur skulle färden gå direkt över Nordpolen. Planerna mottogs med patriotisk entusiasm i Sverige. En nödvändighet för att resan skulle lyckas var möjligheten att styra ballongen. Andrée hade själv utvecklat en metod med släplinor för att styra ballongen, och han beslöt att expeditionens ballong skulle styras med sådana trots att tekniken inte varit effektiv vid prov. Ballongen Örnen, som skulle ta expeditionen över polartrakterna, levererades till Svalbard direkt från tillverkaren i Paris utan att ha testats tillräckligt. Mätningar vid monteringen visade att den läckte mer gas än förväntat, vilket dock inte hejdade Andrée att ändå starta.Sedan Andrée, Strindberg och Frænkel lyft med sin ballong från Svalbard i juli 1897, förlorade ballongen snabbt alltför mycket vätgas och man tvingades att landa på packisen efter bara två dagar. Resenärerna skadades inte vid landningen, men hade framför sig en svår färd tillbaka till fots över isen. Deras utrustning och klädsel var otillräcklig och inte alls lämpad för en sådan färd. De nådde aldrig fram till bebodda trakter. När den arktiska vintern kom i oktober slog gruppen läger på Vitön på Svalbard där de dog. I 33 år var expeditionens öde en av Arktis olösta gåtor, tills lägret upptäcktes av en slump år 1930. Upptäckten skapade stor sensation i Sverige, där de döda männen hade betraktats som försvunna hjältar. Eftervärlden har omvärderat Andrées insats. Ett tidigt exempel på detta är Ingenjör Andrées luftfärd, Per Olof Sundmans roman om expeditionen från 1967, som porträtterar Andrée som en svag och cynisk man i händerna på sina sponsorer och på media. En liknande bild av Andrée framgår redan av Frans G. Bengtssons essä om denna expedition. Moderna skribenters bedömning av hur Andrée offrade inte bara sitt eget utan också sina två unga medresenärers liv varierar i hårdhet, beroende på om skribenten ser honom som medskyldig till tidens nationalistiska yra eller som ett offer för den.