Majoriteten av världsarven hotas av extremväder

Världsarven utgörs av de kultur- och naturmiljöer i världen som anses vara ojämförligt mest enastående och av stor betydelse för hela mänskligheten. Vad som är och hur ett objekt kan bli ett världsarv bestäms i världsarvskonventionen (Konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv). Konventionen antogs den 16 november 1972 av Unescos 17:e generalkonferens i Paris. FN-organisationen Unesco (Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur) upprätthåller en lista över världsarv och det står medlemsländer fritt att nominera objekt till listan. Det är respektive land som lyfter fram de objekt man önskar placera på listan. Därefter beslutar en världsarvskommitté efter rådgivning av experter huruvida objektet uppfyller de krav och de kriterier som finns i konventionen. Att både Gammelstads kyrkstad utanför Luleå och Egyptens pyramider är placerade på världsarvslistan betyder således att Sverige valt att placera kyrkbyn på världsarvslistan, medan Egypten valt ut de välkända pyramiderna. Det innebär däremot inte en värdering av de båda platsernas relativa kulturhistoriska värde. Medlemslandet är därefter i enlighet med konventionen förpliktigat, åtminstone moraliskt, att sörja för att världsarvet bevaras åt eftervärlden. När en miljö eller ett fenomen antagits som världsarv skall det vara en angelägenhet för hela mänskligheten, enligt Unesco. Sedan den 23 oktober 2020 är 194 länder anslutna till konventionen, inklusive USA och Israel som båda lämnade Unesco i januari 2019. Det finns 1154 världsarv i 167 länder (februari 2022). Av dessa är 897 kulturarv, 218 naturarv och 39 blandade objekt, det vill säga både natur- och kulturarv. Varje år har det tillkommit i snitt knappt 27 världsarv, som minst har man antagit sju nya världsarv och som mest 61. Italien har med sina 58 världsarv flest i världen, följt av Kina med sina 55 världsarv, följt av Tyskland med 51 sedan Frankrike och Spanien med 49 världsarv vardera.