Ozonhålet läker snabbare än vad forskarna trott

Ozonlagret är ett lager av ozon i jordens stratosfär. Halterna av ozon är särskilt höga i stratosfärens nedre skikt, 15–30 km över markytan. Ozonlagret absorberar effektivt skadlig UV-strålning från solen, främst strålningen under 300 nm. Utsläpp av ozonnedbrytande gaser (speciellt freon) har tunnat ut ozonlagret, vilket ökat risken för hudcancer i områden nära Nord- och Sydpolen. Det har också givit sämre tillgång till växtplankton, vilket orsakar minskad fisktillgång. Ozonlagret lagar dock långsamt sig självt (syre övergår till ozon när det utsätts för UV-strålning) så med minskande utsläpp finns det gott hopp om att skadan repareras på sikt. Freoner skadar ozonlagret allvarligt eftersom när de bryts ned frisläpps kloratomer. En kloratom kan katalysera förstörelsen av mellan tiotusen och hundratusen ozonmolekyler. Mekanismen har klarlagts av bland andra Crutzen, Rowland och Molina, som år 1995 tilldelades nobelpriset i kemi.

Montrealprotokollet (Montreal Protocol on Substances That Deplete the Ozone Layer) är ett internationellt traktat som är utformat för att skydda ozonskiktet genom att fasa ut produktionen av ett antal substanser som tros vara ansvariga för uppkomsten av ozonhål. Traktatet skrevs under i Montréal den 16 september 1987 och trädde i kraft den 1 januari 1989. Sedan dess har den undergått fem revisioner, 1990 (London), 1992 (Köpenhamn), 1995 (Wien), 1997 (Montréal) och 1999 (Peking). Avtalet har hyllats för sin exceptionella framgång av Kofi Annan genom citatet: "Kanske det mest framgångsrika internationella avtalet hittills...".