Poliser sköt tårgas mot demonstranter i Gabon

Politics of Gabon takes place in a framework of a republic whereby the President of Gabon is head of state and in effect, also the head of government, since he appoints the prime minister and his cabinet. The government is divided into three branches: the Executive (headed by the prime minister (although previously grabbed by the president), the legislative that is formed by the two chambers of parliament. The judicial branch, like other two branches, is technically independent and equal to other three branches, although in practice, since its judges are appointed by the president, it is beholden to the same president. Since independence the party system is dominated by the conservative Gabonese Democratic Party. In March 1991 a new constitution was adopted. Among its provisions are a Western-style bill of rights, the creation of the National Council of Democracy that also oversees the guarantee of those rights and a governmental advisory board which deals with economic and social issues. Multi-party legislative elections were held in 1990-91 even though opposition parties had not been declared formally legal.

Gabon, formellt Republiken Gabon, är en republik vid ekvatorn i västra Centralafrika. Landet gränsar till Kamerun, Kongo-Brazzaville, Ekvatorialguinea och Atlanten. Från att ha varit en slavstation för portugiser sedan dessa anlände 1483 kom Gabon efter 1842 att administreras av Frankrike. Den franska flottan slog ned den ännu pågående lokala slavhandeln och befriade tillfångatagna personer vid en plats längs kusten vid namn Libreville. Efter självständighetsförklaringen har Frankrike fortsatt att spela en roll i landets politik och i dess relativt framgångsrika ekonomi, som baseras på oljenäringen. De ursprungliga invånarna i detta regnskogstäta ekvatorialland var troligen pygméer. Idag är fang den största folkgruppen. Men den 30-åriga regeringsmakten för president Omar Bongo (en batekemedlem som 1973 konverterade till islam under inflytande av Libyen) vilade på en koalition som utformades till att utesluta fang från makten. Det utbredda missnöjet med denna politik ledde 1991 till att ett flerpartisystem introducerades. Sedan dess har landet utvecklats till en stabil nation, men är långt ifrån någon demokrati. Geografiskt sett är landet en kustslätt karakteriserad av sandbankar och laguner som avbryts av Ogooués breda flodmynning. Gabon domineras av det skogbeklädda flodbäckenet till denna stora vattenåder, som med sina bifloder genomlöper 60 % av landets yta. Bifloderna flyter ned från den afrikanska centralplatån norrut mot Ekvatorialguinea och Kamerun och från Kongo-Brazzaville mot öster och söder. Under början av 1970-talet, innan produktionen av olja och mangan hade kommit igång, var virke av hög kvalitet en av de huvudsakliga exportvarorna. Hit räknas gabon, ebenholts och valnöt. Även idag består så mycket som två tredjedelar av Gabons totala yta av orörd regnskog, men färdigställandet av den transgabonska järnvägen från hamnstaden Owendo vid Libreville till centrala Masuku 1986 leder förmodligen till en exploatering av träråvarorna. Gabon har rikliga mineraltillgångar. Här finns omkring en fjärdedel av världens kända manganreserv, och landet är världens fjärde största producent av mangan. Frankrike importerar största delen av sitt uranbehov från Gabon. Hälften av dagens bruttonationalprodukt kommer från oljan. Om man ser denna siffra och jämför med Gabons ringa folkmängd får man ett felaktigt intryck av landets BNP (PPP) per capita, som döljer det egentliga faktumet att mer än hälften av landets befolkning fortfarande är självhushållande bönder. En bred social klyfta skiljer landsortsborna från städernas elit, och landet brottas med ekonomiska problem.