Rekordmånga fall av TBE: ”Från Dalälven och nedåt”

Fästingar (på finlandssvenska även skogsbässar) (Ixodida) är samlingsnamnet för en grupp små spindeldjur. Fästingar är parasiter som lever på att suga blod från däggdjur och fåglar, samt ibland även från reptiler och groddjur. De två stora fästingfamiljerna utgörs av hårda fästingar (Ixodidae), med fler än 700 arter i världen, och mjuka fästingar (Argasidae), med omkring 200 arter. De hårda fästingarna har hårda plattor av kitin, och det är med dem som det svenska ordet fästing vanligen associeras. De mjuka fästingarna saknar de hårda plattorna och suger blod under minuter eller timmar, till skillnad från de hårda som borrar sig fast och suger blod under flera dagars tid. Den tredje fästingfamiljen – Nuttalliellidae – förekommer bara med en art, Nuttalliella namaqua, i Afrika. I Sverige har hittills (2017) 20 arter påträffats, varav vissa inte kan övervintra i det vilda i Sverige utan har följt med exempelvis fåglar och hundar. 24 arter har fått svenskspråkiga namn. Arten Ixodes ricinus (vanlig fästing) är vanlig i Sverige. Den angriper framför allt varmblodiga djur av olika storlek, från sorkar och möss till de stora klövdjuren. Den är även vanlig på fåglar. Denna art är den som vanligen angriper människor och deras husdjur i Sverige. Utöver denna art finns det elva[när?] andra arter hårda fästingar i Sverige, de flesta specialister på fåglar. Klimatförändringar har gjort att arternas utbredningsområden har utökats norrut. Det finns bara en art som tillhör de mjuka fästingarna i Sverige, fladdermusfästing, Carios vespertilionis, som i sällsynta fall även kan angripa människor. I tropiska länder är fästingarna både talrikare och mer besvärliga.