Så blev det tyst: Hur är den ryska stridsmoralen nu?

Till skillnad från bara några månader sedan, när kommunikationsappen Telegram fullkomligt svämmade över av ryska soldater som klagade på bristen på mat, ammunition och dålig behandling har det nu nästan blivit helt tyst.

På Twitter verkar flödet av de oftast självpublicerade vittnesmålen ha börjat stanna upp någonstans kring mars eller i april. Och sedan den ukrainska motoffensiven satte igång kan de nästan räknas på en hand.

Enligt Joakim Paasikivi, lärare vid försvarshögskolan och en av Sveriges främsta experter på kriget i Ukraina, kan man tolka tystnaden på flera olika sätt: att mat och utrustning kanske börjat nå fronten, att det varit lättare att hålla moralen uppe så länge man suttit nedgrävd i en skyttegrav som ännu inte är under beskjutning, eller att Ryssland helt enkelt blivit bättre på att sätta munkavle på de som klagar.

Men säger han, och hänvisar till en video som den amerikanska tidningen Newsweek publicerade i måndags, som uppges visa hur ryska soldater skjuter ihjäl egna trupper som gått i reträtt, så är den troligtvis inte särskilt lysande.

– Har man ett särskilt förband som är avsett för att skjuta sina egna soldater så får man väl gissa att moralen inte är så fantastisk överallt, säger han.

The Wall Street Journal är en av få västerländska medier som faktiskt lyckats få tag på färska ryska vittnesmål.

Tidningen har intervjuat ett flertal krigsfångar som hålls i närheten av Velyka Novosilka, i sydöstra Ukraina, och som alla vittnar om låg moral på den ryska sidan.

Orsakerna ska bland annat vara dålig behandling, att man tycker det slösas med soldaters liv, samt en rädsla för Ukrainas nya vapenarsenal från väst.

En av dem berättar om hur hans förband redan i förväg visste att ukrainarna var på väg efter att ha avlyssnat radiokommunikation, men att han och hans stridskamrater iallafall inte kunde göra något åt det.

– Emellan oss så pratade vi om att vi inte skulle kunna sätta något emot motoffensiven.

När de slutligen blev beskjutna flydde soldaterna på den högra sidan av honom, medan de till vänster slutade svara på radioanrop.

Själv blev han kvar med tre andra soldater i en skyttegrav, varav en tog livet av sig, och en annan blev skjuten efter att ha anfallit ukrainarna med en handgranat.

En annan rysk krigsfånge säger rent ut att ”stridsmoralen bland de som krigar vid fronten har sjunkit” den senaste tiden.

Soldaten, som tillhör den paramilitära gruppen Storm Z, säger att gruppen under vintern ”avancerade i kvantité men inte kvalité”, och att ”för ett av deras liv fick vi fick sätta till 10”.

Han tillägger att han och andra soldater hotats med avrättning av ett antireträtt förband om de inte avancerade. Han ska ha bevittnat en sådan avrättning över radion.

– De behandlar oss som boskap, säger han.

Enligt Joakim Paasikivi så rör det sig troligtvis om en ganska stor skillnad mellan de ryska förbanden.

– Det beror väldigt mycket på chefer och där har de ryska ”elitförbanden” (luftansättningsförband och marininfanteri, reds. anmärkning) traditionellt sett varit bättre än vanligt linjeinfanteri och mekaniserade trupper.

Det är också stor skillnad mellan soldater, säger han, och påminner om att nästan hela den ryska armén omsatts under det senaste året.

– Den gamla ryska kontraktsarmén finns inte kvar längre, det vill säga den som började den storskaliga invasionen, och nu är det ganska mycket mobiliserade och frivilliga, och relativt nya kontraktssoldater.

– Är man frivillig så finns det tecken på att man är mer positiv, och har en högre stridsmoral – åtminstone inledningsvis – än vad en tvångsmobiliserad har, säger han, och pekar bland annat på de förmånliga kontrakten som den ryska armén nu ger ut.

– Då strider man inte helt enkelt, säger Paasikivi.

– Antingen så försöker man ta sig därifrån innan striderna börjar eller så är man dålig och försöker komma undan, säger han, och tillägger att det är vanligare att individer som tillhör sådana förband viker sig, eller deserterar.

Dmitry Mishov, en rysk pilot som BBC pratat med tidigare i veckan, är just ett sådant exempel. Han var anställd i det ryska flygvapnet och lyckades fly efter att han i januari meddelats han skulle skickas iväg på ”uppdrag”.

– Jag skulle tjäna mitt land om det var utsatt för ett riktigt hot. Jag vägrade bara att agera medbrottsling, säger han om beslutet att desertera.

– Hade jag boardat helikoptern så hade jag tagit livet av dussintals människor, minst. Jag ville inte göra det: Ukrainare är inte våra fiender.

För att kunna tampas med motvilliga soldater som Mishov, så har Ryssland varit tvungen att ta till rädsla som styrmedel, berättar Paasikivi.

– Kan man etablera den här rädslan genom att ha spärrförband som skjuter en om man viker då kan man bli räddare för sina egna än för fienden, och då slåss man eller ger sig.

Avsevärt högre, enligt överstelöjtnanten, även om Ukraina på sina håll också har ”ett ledarskap som inte är helt fantastiskt” och värnpliktiga som tvingats ut i strid enligt landets pliktlag.

– Men det är väldigt tydligt vad man slåss för, det vill säga ett fritt Ukraina. Alternativet är ju att man utplånas som land, säger Paasikivi.

Efter att motoffensiven satte igång och Ukraina snabbt tog tillbaka sju samhällen, så har den troligtvis blivit ännu bättre.

– Framgångar är alltid bra, säger han.

– Och god stridsmoral gör ju att man är redo att slåss till sista man till skillnad från om man inte har det.