Samtal i 4G-nätet ska ge bättre ljudkvalite

4G är fjärde generationens mobilkommunikation, ett samlingsnamn på framtida standarder bortom 3G. 4G är främst avsedd för ultrabredbandig internet–åtkomst. För att en kommunikationsteknik ska få kallas 4G krävs egentligen att den kan erbjuda hastigheter på ungefär 100 Megabit per sekund till mobila användare och 1 Gbit/sekund till stationära användare, och således uppfyller specifikationen IMT-advanced, som är standardiseringsorganet ITU:s kriterier för 4G-system, men tidiga versioner av standarder som ännu inte kommit upp i över 100 Mbit/s marknadsförs som 4G. Ett sista steg före införandet av 4G i de europeiska 3G-mobilnäten är första versionen av 3GPP-tekniken LTE, Long term evolution, ibland benämnd "3.9G". Flera nätoperatörer har erhållit frekvenser i 2,6 GHz-bandet för LTE, och världens första kommersiella LTE-nät öppnades i Oslo och Stockholm av Telia Sonera den 14 december 2009. Teoretiskt ger första versionen av LTE bitöverföringshastigheter på 100 Mbit/s nedströms och 50 Mbit/s uppströms till stationära användare, och når således inte upp till kraven på ett 4G-system, men har ändå lanserats som 4G i media och av nätoperatörer. En ny version av LTE benämnd LTE-Advanced standardiserades våren 2011, med syftet att uppfylla och passera ITU:s krav på 4G-system, inklusive 1 Gbit/s högsta möjliga datatakt. Konsumentutrustning och tjänster för LTE-Advanced finns emellertid ännu inte tillgängliga (april 2012). LTE-Advanced skall vara bakåtkompatibelt med första LTE-versionen, och använda samma frekvensband. Även Mobile WiMAX-tekniken från 2006 kallas 4G. En ny WiMAX-version med syfte att uppfylla 4G-kraven enligt IMT-advanced presenterades också våren 2011, och kan bli en konkurrent till LTE-Advanced. ITU accepterar numera att tidiga versioner av standarder som utgör framåtkompatibla föregångare till IMT-advancedkompatibla versioner kallas 4G. Således kan Mobile-Wimax från 2006 och första versionen av LTE från 2009 kallas 4G.