Tornedalsminoriteter vill få status som urfolk

The Indigenous and Tribal Peoples Convention, 1989 is an International Labour Organization Convention, also known as ILO Convention 169, or C169. It is the major binding international convention concerning indigenous peoples and tribal peoples, and a forerunner of the Declaration on the Rights of Indigenous Peoples. It was established in 1989, with the preamble stating: Noting the international standards contained in the Indigenous and Tribal Populations Convention and Recommendation, 1957, and Recalling the terms of the Universal Declaration of Human Rights, the International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights, the International Covenant on Civil and Political Rights, and the many international instruments on the prevention of discrimination, and Considering that the developments which have taken place in international law since 1957, as well as developments in the situation of indigenous and tribal peoples in all regions of the world, have made it appropriate to adopt new international standards on the subject with a view to removing the assimilationist orientation of the earlier standards, and Recognising the aspirations of these peoples to exercise control over their own institutions, ways of life and economic development and to maintain and develop their identities, languages and religions, within the framework of the States in which they live, and Noting that in many parts of the world these peoples are unable to enjoy their fundamental human rights to the same degree as the rest of the population of the States within which they live, and that their laws, values, customs and perspectives have often been eroded, and...

Kväner (kvänska: kvääni; finska: kveeni; norska: kvenar, kvener; nordsamiska: kveanat/láddelaččat) avser i vikingatida och medeltida källor människor som bodde i Kvänland, det vill säga ett område kring den nordligaste delen av Bottniska viken. Kväner är även benämning på en jordbrukande befolkningsgrupp i Nordnorge som på 1500-talet och framför allt 1700-talet utvandrade från dagens norra Sverige och Finland, och som talar eller har talat den finska språkvarieteten kvänska, i Norge ett erkänt minoritetsspråk. De vikingatida kvänerna antas ha varit jägare, fiskare och krigare, som företog jakt-, handels-, beskattnings- och plundringsexpeditioner till bland annat Lappmarken (i dagens Sverige och Finland), Finnmarken (i Norge) och Karelen (i Finland) åtminstone från 800-tal till 1100-tal. De hade en roll som mellanhänder i den omfattande öst-västliga skinnhandeln mellan samer och Novgorod, och betraktas idag av flera forskare som föregångare till birkarlarna eller som samma grupp. Kvänerna hade på vikingatiden en jakt- och fiskekultur och levde öster om norra Bottniska viken där de bedrev handel i ett område med oklara gränser från dagens västra Ryssland, över Österbotten och finska Lappland, och fram till samernas land i nuvarande Norrbotten, Västerbotten och Nordnorge. Vissa forskare tror att de var bofasta och även kunde försörja sig på jordbruk och boskapsskötsel, andra inte. Vikingatidens kväner anses ursprungligen härröra från dagens västra Finland, men exakt varifrån och vilket språk de talade har varit föremål för många akademiska dispyter. Flera forskare sammankopplar kväner och kainulaiset, senare kallade kajaner, och menar att kväner var finsktalande redan på vikingatiden. Andra menar att kainulaiset var en nordisktalande kustnära grupp i dagens Finland under järnåldern.Begreppet försvinner efter 1500-talet ur källor, men dyker återigen upp på 1740-talet. Efter det används det främst om den i huvudsak jordbrukande befolkningen i Troms fylke och Finnmarken i Nordnorge. Forskare är osäkra över kvänernas historia i Sverige efter 1500-talet, och varför begreppet inte nämns i svenskspråkiga historiska källor därefter. En förekommande uppfattning är att de är en befolkningsgrupp som övergick till jordbruk, och vars kultur och språk kontinuerligt har levt kvar, dels bland tornedalingar och lantalaiset i Sverige (som av oklar anledning upphörde att kalla sig kväner), dels bland dagens kväner i Nordnorge. En annan uppfattning bland debattörer är att de ursprungliga kvänerna utplånades på 1300-talet i böldpest eller i strider mellan Sverige och Novgorod.

Tornedalingar är en nationell minoritet i Sverige, främst bosatta i Tornedalen. Innan riksgränsen mellan Sverige och Finland drogs 1809 genom Torne och Muonioälven var Tornedalen ett flerspråkigt och mångkulturellt område där finska och samiska var de dominerande språken. Finskan och en relativt enhetlig kultur dominerade dock i den nedre delen av Torne älvdal. Tornedalingarna blev en av Sveriges officiellt erkända nationella minoriteter 1999 när riksdagen antog regeringens proposition (1998/99:143) Nationella minoriteter i Sverige och därmed ratificerade Europarådets Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter.

Lantalaiset (landsbygdsbor, pluralis av lantalainen) är en befolkningsgrupp i svenska Lappland och finska Lappland som, liksom folkgruppen tornedalingar och kalixälvsbor i landskapet Lappland, talar eller har talat språket meänkieli. Lantalaiset kallar det område de bor i för Lannanmaa. Dessa omfattar Torne lappmark och Malmfälten i Kiruna och Gällivare kommuner, ibland betecknat norra Tornedalen. Meänkielitalande i bland annat tätorten Jukkasjärvi med småorten Kurravaara föredrar att kalla sig lantalaiset framför tornedalingar. Tornedalingar bor däremot i (det egentliga) Tornedalen, vilket många anser startar i Vittangi ibland kallat starten på Tornedalen från där, på svenska sidan sedan vidare i kommunerna Pajala, Övertorneå och Haparanda. Företrädare för lantalaiset menar att de skiljer sig från tornedalingar, som länge har varit jordbrukare, medan lantalaiset i högre grad har försörjt sig på jakt och fiske under historien. Jukkasjärvifinskan har några dialektala särdrag som skiljer den från annan meänkieli. Dialekten i Kiruna kallas även vittangifinska (vittankinsuomi) eller lannankieli. Det är lantalaiset som gett Kierunavaara dess namn, det berg som givit namn till staden Kiruna. På meänkieli heter fjällripa kieruna (på standardfinska kiiruna).