Separatistsoldater transporteras i Nagorno-Karabakhs huvudstad Stepanakert. (KAREN MINASYAN / AFP)

Två döda på fredagen trots vapenvilan

Trots den överenskomna vapenvilan fortsätter striderna i Nagorno-Karabakh. Två soldater ur regionens armenisk-backade armé dödades på fredagen.
Separatisterna i den självstyrande azeriska regionen, som främst befolkas av personer som betraktar sig som armenier, menar att Azerbajdzjan bröt mot vapenvilan under natten.
Armenien säger att azerisk artillerield nådde armeniska byar vid gränsen, medan Azerbajdzjan säger att de bara besvarat eld som givits mot dem.
Totalt har över 90 personer dött sedan striderna blossade upp igen den 2 april – över 20 år efter att den ursprungliga vapenvilan skrivits under.

bakgrund
 
Nagorno-Karabach-kriget
Wikipedia (sv)
Nagorno-Karabach-kriget var ett krig som ägde rum mellan 1988 och 1994 i den lilla enklaven Nagorno-Karabach i sydvästra Azerbajdzjan. Det var en konflikt om de etniska armenierna i Nagorno-Karabach. År 1988 förklarade den nybildade parlamentet i enklaven att man ville gå med Armenien. Beslutet fördömdes av den azerbajdzjanska befolkningen i enklaven och en folkomröstning hölls, där majoriteten röstade för självständighet. Detta ledde till ökat våld mellan etniska grupper. När Azerbajdzjan blev självständigt förklarade man att man ville att Nagorno-Karabach skulle fortsätta att tillhöra Azerbajdzjan. Detta ledde till krigsutbrottet under vintern 1991. Under våren 1992 ockuperade Armenien den så kallade Lachinekorridoren (det landområde som ligger mellan Nagorno-Karabach och Armenien). Azerbajdzjan led relativt stora förluster i människoliv. Män ner till 16-års ålder, helt utan militär erfarenhet, skickades till militärtjänst. Man lyckades inte att med internationell hjälp lösa konflikten på ett sätt som båda parterna accepterade. När armeniska styrkor erövrade landområden längs gränsen mellan Azerbajdzjan och Iran genomförde Iran ett varnande mobilisering. Trots möjliga risker blev aldrig kriget en viktig regional konflikt, och inget land ingrep på uppdrag av endera parten mot den andra. I slutet av 1994 kontrollerade Armenien nästan hela enklaven och 9 procent av Azerbajdzjans territorium. Mot slutet av kriget blev det uppror i Azerbajdzjan mot president Abülfaz Elçibay och Azerbajdzjan skickade fler trupper för att delta i striderna. Ofta ledde detta till att Armenien hade möjlighet att erövra hela städer utan att behöva skjuta ett enda skott. När Azerbajdzjans president till slut störtades gick den nya regimen med på att förhandla fram en vapenvila. Ryssland förhandlade fram en vapenvila i maj 1994 och sedan dess har det pågått fredsförhandlingar som inte har lyckats. Azerbajdzjanska hot för att återerövra enklaven och skärmytslingar längs fronten har bidragit till att konflikten är en potentiell risk för att bli en regional konflikt. Så sent som 2010 uppstod det flera mindre gränsintermezzon mellan parterna.
Omni är politiskt obundna och oberoende. Vi strävar efter att ge fler perspektiv på nyheterna. Har du frågor eller synpunkter kring vår rapportering? Kontakta redaktionen