Donald Trump, Richard Nixon och Andrew Jackson. (TT)

”Trump är inte den sämsta kandidaten genom tiderna”

Han har en demokratisk legitimitet som vi kan ångra men inte förneka, skriver den politiske kommentatorn Peter Wehner i en krönika New York Times om Donald Trump. Han skriver att det finns någonting som heter demokratisk artighet. Vi måste ge herr Trump en chans att leverera hur otroligt det än må låta, skriver han.

”Jag trodde, och tror fortfarande, att han är en man med okontrollerad personlighet med auktoritära tendenser. Mitt jobb är att ge honom en chans att bevisa att jag har fel; hans jobb är att bevisa att jag har fel”.

I The Guardian skriver krönikören Simon Jenkins att oavsett kritiken så kommer Donald Trump att bli nästa president. Dessutom kommer han inte undkomma politisk kamp, detta ingår i det amerikanska systemet.

”Detta handlar inte om att normalisera det otänkbara. Det handlar om att anpassa sig till en ny verklighet”, skriver Jenkins som argumenterar för att det definitivt finns värre kandidater som tagit sig till Vita huset rent historisk. ”Han är okänd och okvalificerade snarare än att ha visat sig vara inkompetent.”

bakgrund
 
Andrew Jackson
Wikipedia (sv)
Andrew Jackson, född 15 mars 1767, död 8 juni 1845, var en amerikansk politiker. Han var USA:s sjunde president och satt mellan 1829 och 1837. Han brukade kallas för Old Hickory.
bakgrund
 
Warren G. Harding
Wikipedia (sv)
Warren Gamaliel Harding, född 2 november 1865 i Blooming Grove, Ohio, död 2 augusti 1923 i San Francisco, Kalifornien, var en amerikansk politiker. Han var president 1921-1923, den förste att väljas och tjäna helt under förbudstiden och var den sjätte som avled under presidenttiden. Harding var en republikan från Ohio och tillika en inflytelserik tidningsutgivare. Han tjänstgjorde i Ohios senat (1899-1903) och senare som viceguvernör i Ohio (1903-1905) samt som amerikansk senator (1915-1921). Hans politiska inriktning var konservativ - han beskylldes av politiska motståndare för att ha innehaft medlemskap i Ku Klux Klan. Demokratiska motståndare beskyllde honom likväl för att ha afroamerikanskt påbrå, vilket torde ha verkat positivt i valkampanjen för 1920 års presidentval. Det mesta av tidens i jämförelse hätska kritik kunde emellertid Harding med sitt cyniska och folkliga sätt vända till ett brett väljarstöd. Han anspelade framgångsrikt på populära uttryck som att "återgå till det normala" (return to normalcy) och "USA först" (USA first) efter Wilsonerans åtta år av demokratiskt styre och utrikespolitiska äventyrligheter. Som väntat vann Harding valet över sin demokratiske motståndare, James M. Cox, i en jordskredsseger, 60,36% av rösterna mot 34,19% för Cox. Båda kandidaterna kom från delstaten Ohio. Under Hardings regering infördes många reformer inom områden som välfärd och medborgarrätt, däribland infördes det första federala välfärdsprogrammet, i form av statligt stöd till ca 3000 barnavårdscentraler runtom i USA. I en tid när Ku Klux Klan hade som mest medlemmar och stod i toppen av sin popularitet, var Harding aktiv i att söka emancipera den svarta befolkningen samt förbättra rasrelationerna i landet i övrigt; däribland upphöjdes lynchning till att räknas som ett federalt brott. På medborgarrättsområdet stötte han dock på starkt motstånd i kongressen från sydstaternas ledamöter, och kunde därmed realisera väldigt lite av sina förslag. Harding undertecknade det fredsavtal som avslutade första världskriget. Han avled i San Francisco i Kalifornien av en hjärtinfarkt vid 57 års ålder och efterträddes av vicepresidenten Calvin Coolidge. Vid tidpunkten för sitt tillträde var han omåttligt populär, men hans regering har fått eftermäle som en av de mest färglösa, korrumperade och i övrigt händelselösa i amerikansk historia.
bakgrund
 
Richard Nixon
Wikipedia (sv)
Richard Milhous Nixon, född 9 januari 1913 i Yorba Linda i Orange County i Kalifornien, död 22 april 1994 i New York i New York, var USA:s president 1969–1974. Dessförinnan var han USA:s vicepresident under Dwight D. Eisenhower 1953–1961. Nixon var under hela sin karriär medlem i republikanska partiet. Hans tid som president är omskriven av flera orsaker; dels hans diplomatiska utrikespolitik förenad med en pragmatisk inrikespolitik med betoning på statsintervention, dels att han är den förste och ende amerikanske president som har avgått i förtid. Han avgick för att inte riskera att bli avsatt av kongressen i en riksrätt. Den så kallade Watergateaffären hade då lett till att största delen av det amerikanska folket tappat förtroende för Nixon, mindre än två år efter att han blivit omvald med 521 av de 538 elektorrösterna över George McGovern.[källa behövs] Som president indexerade Nixon socialförsäkringssystemet med bland annat HMO Act of 1973, inrättade en federal drog– och cancerpolitik (War on Drugs, War on Cancer), förespråkade hårdare vapenlagar (eftersom han tyckte att en idealisk värld inte innehöll handeldvapen), slopade guldmyntfoten, skapade det amerikanska miljödepartementet EPA och införde pris– och lönekontroller samt det första verkliga kvoteringsprogrammet för svarta. Nixons person är även kontroversiell på grund av hans utrikespolitik, som anses ha fördröjt fredsförhandlingar i Vietnamkriget med flera år samt gynnat störtandet av Salvador Allendes regering i Chile genom CIA–stöd till det kidnappningsförsök i vilket arméchefen René Schneider omkom 1970. Även hans nya politik mot Kina, den så kallade "pingpongdiplomatin", är kontroversiell i olika läger, men ses av andra som hans viktigaste bestående arv. Folkrepubliken Kina erkändes 1971 av FN och 1978 av USA, som följd av de närmanden som företogs av Nixon och Henry Kissinger. Nixons administration är hittills den enda under vilken inga avrättningar genomfördes i USA, vare sig av federala eller av delstatliga myndigheter (Gary Gilmore avrättades av Utah tre dygn före hans efterträdare Gerald Fords avgång).
Omni är politiskt obundna och oberoende. Vi strävar efter att ge fler perspektiv på nyheterna. Har du frågor eller synpunkter kring vår rapportering? Kontakta redaktionen