EU-veteranen om Brexit: ”Stanna, vi älskar er”

Europeiska monetära systemet (EMS) var ett samarbete mellan medlemsstaterna inom Europeiska ekonomiska gemenskapen med syfte att undvika alltför stora växelkursfluktuationer, då dessa ansågs vara skadliga för handel, investeringar och ekonomisk tillväxt. Systemet innebar att Europeiska fonden för monetärt samarbete, som hade upprättats i april 1973 med säte i Luxemburg, fick möjlighet att ta emot valutareserver från medlemsstaterna. I utbyte fick fonden befogenhet att utfärda ecu, en valutaenhet som definierades genom en korg av medlemsstaternas nationella valutor. Genom Europeiska växelkursmekanismen knöt alla medlemsstater, utom Storbritannien, den 13 mars 1979 sina nationella valutor till ecun. Till följd av Bretton Woodssystemets kollaps 1971 och det efterföljande misslyckandet med valutaormen beslutade Europeiska rådet vid sitt sammanträde i Bryssel, Belgien, den 4–5 december 1978 att ett nytt monetärt system skulle inrättas. Europeiska monetära systemet inrättades följaktligen den 1 januari 1979 i enlighet med en förordning som utfärdades av rådet. Det var dock inte förrän den 13 mars 1979 som det operativa förfarandet för Europeiska monetära systemet fastställdes genom ett avtal mellan de nationella centralbankerna. Efter en kris 1992 reformerades delar av Europeiska monetära systemet för att tillåta större växelkursfluktuationer och minska risken för valutaspekulationer. Under 1990-talet fullföljdes planen om att skapa en ekonomisk och monetär union med en gemensam valuta. Den 1 januari 1994 inrättades Europeiska monetära institutet, som ersatte Europeiska fonden för monetärt samarbete. Den 1 juni 1998 ersattes institutet i sin tur av Europeiska centralbanken. Genom införandet av euron den 1 januari 1999 upphörde de sista delarna av Europeiska monetära systemet att gälla och en andra etapp av växelkursmekanismen påbörjades inom ramen för Ekonomiska och monetära unionen. Det var dock inte förrän den 18 maj 2006 som förordningen om Europeiska monetära systemet slutligen upphävdes.

Valéry Marie René Georges Giscard d'Estaing (French pronunciation: ​[valeʁi ʒiskaʁ destɛ̃]; born 2 February 1926), also known as Giscard or VGE, is a French centrist politician who served as President of the French Republic from 1974 until 1981 and who is now a member of the Constitutional Council of France. His tenure as President was marked by a more liberal attitude on social issues – such as divorce, contraception, and abortion – and attempts to modernize the country and the office of the presidency, notably launching such far-reaching infrastructure projects as the high-speed TGV train and the turn towards reliance on nuclear power as France's main energy source. However, his popularity suffered from the economic downturn that followed the 1973 energy crisis, marking the end of the "thirty glorious years" after World War II. Giscard faced political opposition from both sides of the spectrum: from the newly unified left of François Mitterrand, and from a rising Jacques Chirac, who resurrected gaullism on a right-wing opposition line. In 1981, despite a high approval rating, he missed out on re-election in a runoff against François Mitterrand. As a former President, he is a member of the Constitutional Council. He became involved in the regional politics of Auvergne, serving as president of that region from 1986 to 2004. Involved with the European Union, he notably presided over the Convention on the Future of Europe that drafted the ill-fated Treaty establishing a Constitution for Europe. In 2003, he was elected to the French Academy, taking the seat that his friend and former President of Senegal Léopold Sédar Senghor had held.

Étienne Francois Jacques Davignon, Viscount Davignon (born 4 October 1932) is a Belgian politician, businessman, and former vice-president of the European Commission.