”Bussbluffen exempel på farlig lånetrend i Kina”

Person-till-person-lån, även kallat peer-to-peer-lån eller p2p-lån, är ett samlingsbegrepp för fenomenet kring handelsplatser på Internet som tillåter låntagare att ansöka om lån som investerare sedan finansierar med sina insatta pengar. Branschen har dock breddats på senare år, och innefattar en rad olika typer av finansiering som till exempel företagslån. Person-till-person-lån är ett sätt för låntagare och långivare att mötas utan inblandning av en traditionell bank eller låneinstitut. Branschen startade i Storbritannien med Zopa 2005, tätt följt av Lending Club och Prosper i USA. I Storbritannien har investeringsformen kommit enormt mycket längre och anses som en etablerad investeringsform med låg risk och hög avkastning som ersätter bankernas dominerande ställning som utlånare. Investeringsformen har fått ett enormt uppsving under den rådande finanskrisen när möjligheterna för företag att få lån från banker har minskat radikalt. Antalet företag som arrangerar lån för person till person och lån från personer till företag är stort och affärsmodellerna är skiftande med lån till allt från pantbanker till bolån och professionella fastighetsinvesteringar. I Sverige reglerar Finansinspektionen person-till-person-lån. Historiskt i Sverige Fram till avregleringen av den svenska bankmarknaden 1986 fungerade de svenska bankerna ofta som kreditförmedlare. När en bank pga begränsningsregler inte fick låna ut mer pengar hjälpte man i stället kunder med lånebehov att hitta andra kunder som hade pengar att låna ut. Banken kunde även ställa ut en garanti till långivaren. En vanlig beteckning på sådana lån var "notariatlån". För detta tog banken ut en förmedlingsprovision och i förekommande fall garantiprovision. Denna verksamhet upphörde i stort när kreditrestriktionerna togs bort.