Tidöpartierna vill förbjuda utländskt ägande i skolor

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) är ett samarbete mellan Europeiska unionen och Island, Liechtenstein och Norge. Samarbetet regleras genom EES-avtalet, ett långtgående associeringsavtal som utvidgar den inre marknaden och de fyra friheterna – fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital – till att, med vissa undantag, även omfatta de tre sistnämnda staterna, trots att de inte ingår i unionen. Varje europeisk stat som blir medlem av EU måste ansöka om att även ansluta sig till EES-avtalet. Utöver detta har varje europeisk stat som blir medlem av Efta, samt Schweiz, möjlighet att ansöka om att ansluta sig till avtalet. Genom EES-avtalet har Island, Liechtenstein och Norge tillgång till den inre marknaden, till exempel kan norska företag sälja sina varor på den europeiska marknaden på samma villkor som andra europeiska företag, utan några handelsrestriktioner. I utbyte måste de tre staterna bidra finansiellt till unionens budget och införliva de rättsakter som unionens institutioner antar gällande den inre marknaden; annars kan avtalet sägas upp i enlighet med en så kallad giljotinklausul. Efta-domstolen hanterar rättsliga tvister som rör Islands, Liechtensteins och Norges fullgörande av avtalet på motsvarande sätt som Europeiska unionens domstol hanterar tvister kring unionsrätten. EES-avtalet ger medborgare i Island, Liechtenstein och Norge vissa av de rättigheter som unionsmedborgare åtnjuter, till exempel rätten till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet, medan de saknar vissa andra rättigheter, såsom rösträtt och valbarhet i val till Europaparlamentet och konsulärt skydd vid de andra medlemsstaternas konsulat i tredjeländer. Medborgare inom samarbetsområdet benämns ibland EES-medborgare, även om något formellt medborgarskap inte har inrättats genom EES-avtalet.