Nytt ljus på Västs agerande i Bosnienkriget

The General Framework Agreement for Peace in Bosnia and Herzegovina, also known as the Dayton Agreement, Dayton Accords, Paris Protocol or Dayton-Paris Agreement, is the peace agreement reached at Wright-Patterson Air Force Base near Dayton, Ohio, United States, in November 1995, and formally signed in Paris on 14 December 1995. These accords put an end to the 3 1⁄2-year-long Bosnian War, one of the Yugoslav Wars.

Bosnienkriget var en väpnad konflikt som ägde rum i Bosnien och Hercegovina mellan april 1992 och december 1995. Kriget omfattade flera parter. De huvudsakliga stridande parterna var styrkorna i Republiken Bosnien och Hercegovina och de självutnämnda bosnienserbiska och bosnienkroatiska entiteterna inom Bosnien och Hercegovina, Republika Srpska och Herceg-Bosna, som fick betydande politiskt och militärt stöd av Serbien respektive Kroatien. Kriget kom som en följd av upplösningen av Jugoslavien. Efter de slovenska och kroatiska utträden från Jugoslavien under 1991, så höll den multietniska delrepubliken Bosnien och Hercegovina, som var bebott av huvudsakligen sunnimuslimska bosniaker (44 procent), ortodoxa serber (31 procent) och katolska kroater (18 procent), en folkomröstning om självständighet den 29 februari 1992. Den röstades igenom men avfärdades av de bosnienserbiska politiska representanterna, som hade bojkottat folkomröstningen och upprättat en egen stat, Republika Srpska. Efter självständighetsförklaringen så angrep bosnienserbiska styrkor, stödda av Slobodan Milosevics serbiska regeringen och den jugoslaviska folkarmén (JNA), Republiken Bosnien och Hercegovina. Detta i syfte att säkra serbiskt territorium. Det var främst en territoriell konflikt, till en början mellan serbiska styrkor som oftast var organiserade i Republika Srpskas armé (VRS) på den ena sidan och på den andra sidan den multietniska bosniska armén (ARBiH), som till stor del bestod av bosniaker och de kroatiska styrkornas kroatiska försvarsråd (HVO). Bosnienkroaterna hade också som mål att göra delar av Bosnien och Hercegovina kroatiska. Serbiska och kroatiska ledare kom överens om en delning av Bosnien-Hercegovina med det så kallade Karađorđevo- och Graz- avtalen, vilket resulterade i att bosnienkroatiska styrkor började strida mot den bosniska armén i det uppblossande kroat-bosniska kriget. Kriget kännetecknades av bittra strider, urskillningslösa beskjutningar av städer och tätorter, etnisk rensning, systematiska massvåldtäkter och folkmord. Händelser som belägringen av Sarajevo och Srebrenicamassakern kom att bli ikoniska för konflikten. De bosnienserbiska styrkorna var till början överlägsna på grund av den stora mängd vapen och resurser som tillhandahållits från JNA och Serbien. Men vid slutet av 1994 hade deras krigslycka börjat vända medan bosniakerna och bosnienkroaterna slöt fred och återigen allierade sig mot Republika Srpska med skapandet av Federationen Bosnien och Hercegovina efter Washingtonavtalet i februari 1994. Efter Srebrenicamassakern och Markalemassakern så ingrep Nato i augusti 1995 med Operation Deliberate Force och angrep Republika Srpskas armé, som pressade bosnienserberna att återvända till fredsförhandlingar. Fredsförhandlingarna hölls i Dayton, Ohio, och avslutades den 21 december 1995 med Daytonavtalet. En rapport från 1995 från CIA fann bosnienserbiska styrkor som ansvariga för över 90 procent av de krigsförbrytelser som begicks under konflikten. År 2008 hade den Internationella krigsförbrytartribunalen för Jugoslavien dömt 45 serber, 12 kroater och 4 bosniaker för krigsförbrytelser i samband med kriget i Bosnien. Den senaste forskningen beräknar omkring 100 000–110 000 människor dödade och antalet flyktingar på över 2,2 miljoner, vilket gör det till den mest förödande konflikten i Europa sedan andra världskriget.