Krigsbrottsåtalade Goran Hadzic dog före domen

Goran Hadžić, född 7 september 1958 i Vinkovci i Jugoslavien (nuvarande Kroatien), död 12 juli 2016 i Novi Sad i Serbien, är en före detta kroatienserbisk politiker. Han var under en tid president för den självutnämnda och ej internationellt erkända Serbiska republiken Krajina som ägde bestånd under det kroatiska självständighetskriget (1991–1995). Den 4 juni 2004 väckte Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien i holländska Haag åtal mot Hadžić. Åtalspunkterna rörde bland annat krigsförbrytelser mot kroatisk och icke-serbisk civilbefolkning under det kroatiska självständighetskriget i Kroatien. För att undkomma åtal hölls sig Hadžić fram till sommaren år 2011 gömd i Fruška Gora-området i Serbien. Han greps den 20 juli 2011 och utlämnades till domstolen. Då Hadžić drabbats av cancer avbröt domstolsförhandlingarna i april 2016 och han tilläts åka till Novi Sad i Serbien. Den 12 juli 2016 avled Hadžić utan att domstolen avkunnat dom mot honom.

Kroatiska självständighetskriget utkämpades 1991-1995 mellan styrkor lojala mot den kroatiska regeringen — som hade förklarat sin självständighet från Socialistiska federationen Jugoslavien (SFR Jugoslavien) — och den serb-kontrollerade Jugoslaviska folkets armé (JNA) och lokala serbiska styrkor, där JNA upphörde sina militär operationer i Kroatien 1992. I Kroatien kallas kriget i första hand "Hemlandskriget" (Domovinski rat) och även som "Storserbiska aggressionen" (Velikosrpska agresija). I serbiska källor är "Kriget i Kroatien" (Rat u Hrvatskoj) den vanligaste termen. Inledningsvis var det ett krig mellan kroatiska polisen och serber som bodde i Republiken Kroatien. Då JNA kom under större serbiskt inflytande i Belgrad, började många av dess enheter hjälpa serberna strida i Kroatien. Den kroatiska sidan siktade på att upprätta en suveränt stat oberoende av Jugoslavien, och serberna, stödda av Serbien, motsatte sig utbrytning och ville att Kroatien skulle förbli en del av Jugoslavien. Serberna sökte nya gränser i områdena av Kroatien med serbisk majoritet eller betydande minoritet, och försökte att erövra så mycket av Kroatien som möjligt. Målet var främst att stanna kvar i samma skick med resten av den serbiska nationen, vilket tolkades som ett försök att bilda ett "Storserbien" av kroater (och bosniaker). År 2007 återlämnade Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) en fällande dom mot Milan Martić, en av de serbiska ledarna i Kroatien, och påstod att han var i maskopi med Slobodan Milošević och andra för att skapa en "enad serbisk stat". År 2011 beslutade ICTY att de kroatiska generalerna Ante Gotovina och Mladen Markač var en del av ett gemensamt kriminellt företag i den militära och politiska ledningen i Kroatien vars mål var att köra ut Krajinaserberna ur Kroatien i augusti 1995 och återbefolka området med kroatiska flyktingar. De båda generalerna överklagade den fällande domen och den 16 november 2012 fann rätten dem oskyldiga till samtliga åtalspunkter. Rätten avfärade idén om att det skulle ha förekommit ett "gemensamt kriminellt företag" i syfte att fördriva den serbiska befolkningen ur landet och de båda generalerna försattes omedelbart på fri fot. I början av kriget försökte JNA att kraftfullt hålla Kroatien i Jugoslavien genom att ockupera hela Kroatien. Efter att de misslyckat att göra detta, etablerade serbiska styrkor den självutnämnda Serbiska republiken Krajina (RSK) inom Kroatien. I slutet av 1991, var mestadels av Kroatien allvarligt drabbat av krig, med många städer och byar svårt skadade i militära operationer, och resten försörjde hundratusentals flyktingar. Efter eldupphör i januari 1992 och internationellt erkännande av Republiken Kroatien som en suverän stat, förankrades de främre frontlinjerna, United Nations Protection Force (UNPROFOR) sattes in, och strider blev i stor del oregelbundet återkommande under de följande tre åren. Under den tiden omfattade RSK 13 913 kvadratkilometer, mer än en fjärdedel av Kroatien. År 1995 startade Kroatien två stora offensiver som kallades Operation Blixt och Operation Storm, som effektivt skulle avsluta kriget till sin fördel. Den återstående United Nations Transitional Authority for Eastern Slavonia, Baranja and Western Sirmium (UNTAES) zonen återintegrerades fredligt i Kroatien 1998. Kriget slutade med en total kroatisk seger, då Kroatien uppnådde de mål man hade förklarat i början av kriget: självständighet och bevarande av dess gränser. Dock var mycket av Kroatien ödelagt, uppskattningsvis 21-25% av dess ekonomi förstördes och uppskattningsvis USD $37 miljarder i skadad infrastruktur, förlorad produktionstillverkning och flykting-relaterade kostnader. Det totala antalet döda på båda sidor var cirka 20 000, och det fanns flyktingar fördrivna på flykt på båda sidor någon gång: kroater mestadels i början av kriget och serber mestadels i slutet. Medan många människor återvände och Kroatien och Serbien samarbetade allt mer med varandra på alla nivåer, kommer viss skada att bestå på grund av domar av Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien och stämningar mot varandra, samt territoriella tvister över öarna Vukovarska ada och Šarengradska ada som utvecklats från kriget.