Mängd öden i hyreshus i Lviv: ”Det här är inte mitt liv”

Det döljer sig ett mänskligt öde bakom varje fönster i ett hyreshus från Sovjettiden vid spårvagnens ändhållplats i Lviv. Det skriver AP i ett reportage om Ukrainas interflyktingar. Här, på Trylovskoho Boulevard, bor ett 50-tal av de tio miljoner ukrainare som tvingats fly från sina hem på grund av Rysslands krig. De känner inte varandra trots att de bor nära, men de känner igen andra flyktingar utan att behöva byta ett ord.

– Det är inte min lägenhet. Det är inte mitt liv. Men nu är jag här, säger Marta Kopan som är höggravid.

Bebisen i Martas mage, en flicka, sparkar när hon går igenom högar av barnkläder i bostaden som familjen lånat av en kusin. Marta och maken Maxim kommer från Kyiv och skulle ha flyttat in i ett nybyggt hus i Butja, naturnära intill små skogsvägar och med goda möjligheter att plocka svamp och bär. Det är också den plats där ryska styrkor dödat hundratals människor och efterlämnat en förödelse som chockat världen.

– Jag behöver inte läsa nyheterna, säger Marta gråtandes och berättar om vittnesmål om förstörda hem och sönderslitna kroppar.

Marta drömmer om ett normalt liv för sin sexårige son Nazar och dottern som ska födas inom kort.

– Jag vill att mina barn ska ha sina egna rum, med lego och pennor.

Läkarparet Marta Kopan och Maxim Motsya har fått en lägenhet genom en kusin.

Olha Salivonchuk övervägde aldrig att lämna Lviv ens när flyganfallen fick huset att skaka.

Hyreshuset där ett 50-tal internflyktingar bor.

Zlata-Maria Shlapak sitter i badkaret med hunden Letti när flyglarmen ljuder.

Internflyktingarna Iryna och Volodymyr kommer från Irpin. Paret var trängda mellan ryska och ukrainska styrkor i flera dagar innan de lyckades fly.

Zlata-Maria Shlapak leker med sin nya kompis Sophia från Lviv.

Iryna Kopan och barnbarnet Nazar – Iryna har tvingats lämna jobbet som arkitekt bakom sig.