Afrika-oro och lugnt vatten kan öka flyktingströmmar

Sahel (av arabiska: ساحل, sahil, "Saharas gräns") är en halvtorr gränszon i Afrika söder om Sahara och norr om de mer bördiga områdena söderut. Sahel sträcker sig österut från Atlanten genom norra Senegal, södra Mauretanien, Mali, Burkina Faso, södra Niger, nordöstra Nigeria, Tchad och in i Sudan. Större delen av Sahelregionen består av savann. Mellan Atlanten i väster till Sudan i öster övergår Sahel från halvtorra grässlätter till buskig savann. Genom Afrikas historia har i regionen flera högt utvecklade kungadömen kunnat blomstra genom transsaharahandeln. Dessa riken benämns ofta kollektivt Sahelrikena. För omkring 12 500 år sedan utgjorde Sahel en del av Sahara och täcktes av sanddyner som formade dagens landskap. Nederbörden i Sahel faller främst under monsunperioden och varierar mellan 150 och 500 mm per år. Nederbörden varierar dessutom kraftigt från år till år i decennielånga cykler. Den främsta begränsande faktorn för jordbruk i Sahelregionen utgörs av tillgången på vatten och den obördiga marken som främst är sur (vilket resulterar i höga aluminiumhalter i floran) och har låga halter av kväve och fosfat. Nederbörden i Sahel beror påtagligt på orkanaktiviteten i Atlanten. En torka som drabbade Sahel 1914, efter flera årsnederbörder som varit betydligt under genomsnittet, orsakade omfattande hungersnöd. Under 1960-talet ökade nederbörden i regionen vilket gjorde tidigare torra områden mer tillgängliga och stora grupper uppmanades av sina regeringar att bosätta sig längre norrut. En ny period av torka 1968–1974 gjorde dock snart betet ohållbart och stora områden ödelades. Svält liknande den 1914 följde, den här gången något avhjälpt av internationella räddningsinsatser.