”Älvdalskan och jämtskan riskerar att dö ut”

Älvdalska eller älvdalsmål (övdalsk, övkallmą̊l, dalska) är en nordisk språklig varietet som talas av cirka 3000 talare i Älvdalens socken i norra Dalarna i Sverige. Älvdalskan är nära besläktad med närliggande ovansiljanmål såsom våmhusmål och orsamål, som tillsammans förgrenade sig från fornnordiskan tidigast på 800-talet och senast 1300-talet. Älvdalskan utmärker sig genom en rad arkaismer och novationer. Bland annat har älvdalskan bevarat ett äldre kasussystem, fornnordiskans stavelsekvantitetssystem med korta, långa och överlånga stavelser. Den har också bevarat ljud som [w] och [ð], och har även som ensam nordisk varietet bevarat fornnordiskans nasala vokaler. Älvdalskan har också genomgått stora ljudförändringar och förändringar i satsläran. Bland förändringarna har bland annat äldre långa vokaler diftongerats, och de primära nordiska diftongerna har monoftongerats eller utvecklats till andra diftonger. Älvdalskan och de övriga ovansiljanmålen är inte ömsesidigt begripliga med svenska, norska eller danska, men är i stort sett förståeliga sinsemellan. Traditionellt sett har ovansiljanbor använt sitt modersmål inom Ovansiljan, medan man har gått över till svenska vid besök i till exempel Rättvik eller Malung utanför Ovansiljan. Talare av älvdalska och övriga ovansiljanmål är således tvåspråkiga och kodväxlar mellan ”dalska” och svenska. Under 1900-talet har älvdalskan genomgått en utjämning i riksspråklig riktning, och för varje generation närmar den sig standardsvenskan mer och mer, vilket har lett till ett mer rikssvensktnära uttal, en förenkling av morfologin (bland annat färre kasus), med mera. Flera forskare skiljer därför mellan klassisk älvdalska, traditionell älvdalska och modern älvdalska. Älvdalska har ingen status som minoritetsspråk i Sverige enligt språklagen (2009:600). Hösten 2015 lämnade tio lingvister in en ansökan till SIL International om att ge älvdalskan en ISO 639-3-kod på Ethnologue. En kritisk kommentar till denna ansökan lämnades in av Institutet för språk och folkminnen, den myndighet i Sverige som bland annat handhar frågor om dialekter, men 27 maj 2016 beviljades ansökan (efter överklagande).

Jämtska, jämtländska, eller jämtmål (jämtska: jamska), är en språkligt och geografiskt väldefinierad dialektgrupp som talas i Jämtland utom Frostvikens socken. Jämtmålen räknas till det norrländska dialektområdet, men brukar också ofta räknas som övergångsdialekter till de i väst och syd angränsande norska tröndermålen. Jämtska betraktas traditionellt som en dialekt, men anses av många vara ett eget språk – en uppfattning som fått visst vetenskapligt stöd. Jämtska uppskattades 1999 av Bo Oscarsson, författaren av den jämtska ordboken Orlboka, att ha runt 30 000 talare, och att runt 60 000–70 000 förstår jämtska. Flytt och familjebildning över gränsen har gjort att i synnerhet de östjämtska dialekterna har likheter med medelpadska och ångermanländska.[källa behövs] Liksom andra genuina folkmål i Sverige har jämtskan trängts tillbaka av rikssvenskan som ursprungligen förmedlades av ämbetsmän, lärare och präster, och sedermera av radio och television. Redan i slutet av 1800-talet spåddes jämtskan av Äcke Olsson, pionjären inom skriven jämtska, en dyster framtid, något som emellertid inte besannats. Jämtskans status är för närvarande oklar men omfattande arbeten har gjorts för att stärka dess ställning och bevara den som levande dialekt. Bland annat har ett flertal ordböcker givits ut, en översättning av delar ur Bibeln gjorts och jämtska förekommer ofta i sång hos lokala artister. Något som ofta ansetts vara ett hinder för jämtskans status som eget språk är avsaknaden av ett gemensamt skriftspråk. Efter flera års arbete skapade Akademien för jamska (på uppdrag av Heimbygdas språkkommitté) en Vägledning för stavning av jamska 1995, som därefter ofta tillämpats för jämtska i skrift.

Överkalixmål (även överkalixbondska, överkaliska; på överkalixmål: överköḷis, överköḷismaaḷe, båonsk) är en nordisk (norrländsk) språklig varietet som huvudsakligen talas i Överkalix socken i Norrbotten, samt delvis i de angränsande socknarna Gällivare, Korpilombolo, Övertorneå och Hietaniemi. Överkalix utgör nordgränsen för traditionella svenska dialekter i Sverige, eftersom socknarna norr därom varit meänkieli- och samiskspråkiga. Överkalixmålet är närmast besläktat med andra traditionella dialekter i Norrbotten och då i synnerhet med nederkalixmålet, som tillsammans med överkalixmålet utgör kalixmålen, men skillnaderna mellan dialekterna är så pass stora att de inte är ömsesidigt begripliga. Överkalixmålet har, likt t.ex. älvdalskan i övre Dalarna, ett visst renommé som en av de mest ”svårbegripliga” svenska dialekterna, och de stora skillnaderna från standardsvenskan gör att överkalixmålet ibland betraktas som ett eget språk.