Anställs på skola för döva – utan att kunna teckenspråk

Svenskt teckenspråk, i dagligt tal bara teckenspråk, är ett visuellt språk (teckenspråk) och är det språk som de flesta döva i Sverige har som sitt modersmål. 1981 godkände riksdagen teckenspråk som dövas modersmål, och sen dess har teckenspråkiga samma rätt att använda sitt språk som personer som talar ett erkänt minoritetsspråk. I och med det blev också det svenska teckenspråket godkänt som ett eget språk med egen grammatik. Svenskt teckenspråk ska alltså inte förväxlas med tecknad svenska, vilket är ett konstgjort teckenspråk som följer svenskans grammatik. Likaså ska man inte tro att det finns ett internationellt teckenspråk. Idag finns ca 30 000 teckenspråksanvändare i Sverige. Det svenska teckenspråket är ett självständigt språk, med egen grammatik, uppbyggnad och ordföljd. Det är ett språk som har skapats och utvecklats naturligt bland döva, precis som talade språk bland hörande. Eftersom det svenska teckenspråket används och utvecklas i ett samhälle där majoriteten pratar svenska har detta naturligtvis påverkat teckenspråket, och till de flesta tecken hör en munrörelse som motsvarar ett svenskt ord. Men det finns även tecken som inte har någon förankring i den talade svenskan och som inte har någon direkt motsvarighet i svenskan. Svenskt teckenspråk har även egna idiomatiska uttryck och språkliga särdrag som skiljer sig från svenskan. Det finns också olika regionala dialekter med speciella tecken som har utvecklats inom ett begränsat område, till exempel på en skola för döva. Teckenspråk kan lika bra som vilket annat språk uttrycka abstrakta tankar, visa exakthet, detaljrikedom och variation. Teckenspråket ger möjligheten att ha ett högt samtalstempo utan att information eller detaljer går förlorade och har många gånger ett högre tempo än talade språk.