Arkeologernas fynd kastar nytt ljus över Sidenvägen

Tugunbulak was a medieval city in the Turkestan Range, located in what is now southeastern Uzbekistan near Zaamin National Park. It and the nearby contemporary site of Tashbulak were occupied from the 6th to the late 10th centuries CE. Situated at altitudes of 2,000–2,200 m (6,600–7,200 ft), the city was a center of iron mining and production, through which it was connected to the Silk Road trading networks. Tugunbulak's remains occupy an area of approximately 120 ha (300 acres). It contained extensive walls, terraces, and fortifications. Nearby Tashbulak was discovered by a team including American archaeologist Michael Frachetti and Uzbek archaeologist Farhod Maksudov in 2011. While investigating pottery sherds at the site in 2015, Frachetti met a forestry inspector living in the surrounding area, who informed him that he had seen similar ceramics in his backyard. Upon investigating his farmstead, Frachetti discovered the inspector's house was built on the remains of a citadel. Excavations and Lidar scans were made at the site in 2022, revealing the large urban center. After further fieldwork at the site the following year, the discovery was published in Nature in October 2024.

Sidenvägen var under medeltiden ett nätverk av handelsvägar mellan Europa och Kina genom Centralasien. På karavanvägar fördes redan från andra århundradet f.Kr. siden från Kina till länderna vid Medelhavet. Handelsvägen öppnade 119 f.Kr. efter att den kinesiska diplomaten Zhang Qian återvänt till Kina efter en längre resa västerut (138 - 126 f.Kr.) som väckt ett intresse i Kina för Västerlandet. Handelsrutten utgjordes av ett förgrenat nätverk av vägar från Kinas huvudstad Chang'an, dagens Xi'an, i mitten av Nordkina västerut via Taklamakanöknens oasstater, Kashgar, Pamir, Samarkand och Bukhara till Merv (Mary) i dagens Turkmenistan och därifrån vidare genom Persien mot Mesopotamien. Där kunde man följa Eufrat upp till hamnstäderna i Mellanöstern. Hela resan tog ett par år, men mycket få handelsmän transporterade sina varor hela vägen. Vanligare var att en handelsman köpte en last, transporterade den en bit av vägen för att därefter sälja den, köpa en annan last och transportera tillbaka till sin hemstad. En gren av vägen gick från Kashgar över Karakorumpasset till Indien, och bortom Chang'an i Kina fortsatte handeln ända bort till dagens Korea. Ett gemensamt namn på dessa vägar är "Sidenvägen". Namnet lanserades först av den tyske geologen Ferdinand von Richthofen i slutet på 1800-talet. Handelsvarorna bestod inte bara av siden utan även guld och kryddor som ingefära och kanel. Handelsvägens guldålder inföll under Tangdynastin på 600-800-talen. När Marco Polo färdades längs vägen på väg till Khubilai khans hov i nuvarande Peking i slutet av 1200-talet hade den redan börjat förlora i betydelse av flera orsaker och handeln med Europa via Sidenvägen upphörde i princip helt sedan européerna upptäckt sjövägen till Indien runt Godahoppsudden 1498 och senare initierade handel direkt med Kina. Nyttan med Sidenvägen var tvåfaldig; det ekonomiska utbytet var mycket omfattade, men längs Sidenvägen spreds också olika religioner, synkretiska filosofier, olika tekniker och sjukdomar. I juni 2014 valdes en 5 000 km lång del av Sidenvägen, belägen i Kina, Kirgizistan och Kazakstan tillsammans med 33 specifika platser längs vägen in på Unescos världsarvslista på den 38:e generalkonferensen.