Blodig kavaj kan ge svar på Andrée-expeditionens gåta

Andrées polarexpedition var ett försök lett av ingenjören Salomon August Andrée att 1897 resa över Arktis med vätgasballongen Örnen. Andrée och de övriga deltagarna, Knut Frænkel och Nils Strindberg, omkom under expeditionen och deras kvarlevor hittades först år 1930 på Vitön av en norsk expedition.Sveriges första luftballongfarare S.A. Andrée lade fram planerna på en resa med vätgasballong från Spetsbergen till antingen Ryssland, Alaska eller Kanada. Med lite tur skulle färden gå direkt över Nordpolen. Planerna mottogs med patriotisk entusiasm i Sverige, som inte haft någon vidare framgång i den prestigefyllda jakten på att vara först till Nordpolen. Andrée ignorerade många tecken och varningar på att hans plan var mycket farlig och osäker. En nödvändighet för att resan skulle lyckas var möjligheten att styra ballongen. Andrée hade själv utvecklat en metod med släplinor för att styra ballongen, och han beslöt att expeditionens ballong skulle styras med sådana trots att det fanns många bevis för att tekniken inte alls var särskilt effektiv. Ännu värre var att ballongen Örnen, som skulle ta expeditionen över polartrakterna, levererades till Svalbard direkt från tillverkaren i Paris utan att ha testats tillräckligt. När mätningar visade att den läckte mer gas än förväntat, vägrade expeditionsledaren att inse konsekvenserna av detta. De flesta sentida bedömare av expeditionen anser, att Andrées överoptimism och tilltro till teknikens möjligheter samt bristande respekt för naturens krafter, vara de viktigaste orsakerna till expeditionens öde och Andrées och medresenärernas död.Sedan Andrée, Strindberg och Frænkel lyft med sin ballong från Svalbard i juli 1897, förlorade ballongen snabbt alltför mycket vätgas och man tvingades att landa på packisen efter bara två dagar. Resenärerna skadades inte vid landningen, men hade framför sig en svår färd tillbaka till fots över isen. Deras utrustning och klädsel var otillräcklig och inte alls lämpad för en sådan färd. De var över huvud taget dåligt förberedda och terrängen var mycket svår att ta sig fram i. De nådde aldrig fram till bebodda trakter. När den arktiska vintern kom i oktober slog gruppen läger på Vitön på Svalbard där de dog. I 33 år var expeditionens öde en av Arktis olösta gåtor, tills lägret upptäcktes av en slump år 1930. Upptäckten skapade stor sensation i Sverige, där de döda männen hade betraktats som försvunna hjältar. Eftervärlden har omvärderat Andrées motiv för färden, liksom polartrakternas roll som en skådeplats för bevisande av maskulinitet och patriotism. Ett tidigt exempel på detta är Ingenjör Andrées luftfärd, Per Olof Sundmans roman om expeditionen från 1967, som porträtterar Andrée som en svag och cynisk man i händerna på sina sponsorer och på media. En liknande bild av Andrée framgår redan av Frans G. Bengtssons essä om denna expedition. Moderna skribenters bedömning av hur Andrée offrade inte bara sitt eget utan också sina två unga medresenärers liv varierar i hårdhet, beroende på om skribenten ser honom som medskyldig till tidens nationalistiska yra eller som ett offer för den.