bakgrund
Lagprövningsrätt
Wikipedia (sv)
Lagprövningsrätt syftar på en domstols behörighet att pröva rådande lagstiftnings giltighet. Det finns principiellt två huvudtyper av lagprövning: abstrakt och konkret.
Abstrakt lagprövning innebär att en domstol tar ställning till en lags grundlagsenlighet i sig själv utan att lagen behöver ha tillämpats (möjligen som krav på att den senare ska kunna tillämpas). Effekten om lagen anses strida mot grundlag - eller annan överordnad författning, t ex traktaträtt - kan vara att den underkänns och inte kommer kunna tillämpas, tolkas konformt med överordnad författning eller ogiltigförklaras. Ibland innebär ogiltigförklarande även att lag en nullifieras, dvs. ogiltigförklarandet har verkan fram och bak i tiden. Ett ofta åberopat fall är Tyskland, där den abstrakta normprövningsrätten (abstrakte Normenkontrolle) utövats av den tyska författningsdomstolen Bundesverfassungsgericht.
Konkret lagprövning tar sikte på lagens tillämpning i ett enskilt fall, vanligen efter klagan från en person som berörs, som har s.k. talerätt (locus standi). Effekten blir inte att lagen upphävs utan endast att den inte tillämpas i det enskilda fallet. Den vidare rättsliga effekten av en konkret lagprövning bestäms utifrån läran om rättskraft. Detta är särskilt fallet i anglosaxiska rättssystem som tillämpar common law, där prejudikaten från högre rätt är bindande enligt principen stare decisis. Det i särklass mest kända exemplet är lagprövningen i USA, som i dess högsta domstol, grundad på prejudikatet Marbury vs Madison (som blev normbildande för lagprövning i USA och i stora delar av världen).
Inom juridiken används också termen normprövning, eftersom lagprövningen egentligen har innebörden att domstolar prövar viss norms (myndighets riktlinje, kommunal föreskrift, lag), inte bara lags, förenlighet med överordnade normer (grundlag, lagar, förordningar).
