En av fyra stockholmare tycker inte de har dialekt

Svenska dialekter är ett samlingsbegrepp som innefattar dels de ur fornöstnordiskan utvecklade genuina dialekter som talas och har talats i nuvarande Sverige och Finland, och dels de moderna, dialektpåverkade varianterna av standardspråket. De genuina dialekterna kallas även folkmål, bygdemål eller sockenmål. Språkvetare räknar med de fyra nivåerna genuin dialekt, utjämnad dialekt, regionalt standardspråk och neutralt standardspråk, men regionalt standardspråk kallas i dagligt tal ofta ”dialekt”. Även i områden som länge varit en del av Sverige, men som tidigare tillhört Norge eller Danmark, brukar man säga att befolkningen talar svenska dialekter. I de områden som tidigare har tillhört Danmark (Skåne, Blekinge och Halland) talar man också om östdanska dialekter, med undantag för den götamålstalande norra hälften av Halland. Gutniskan, som talas på Gotland, härstammar inte från fornsvenskan, men räknas ändå ofta till de svenska dialekterna eftersom Gotland är en del av Sverige. Dialekterna i västra och norra Sverige har ofta västnordiska drag. Många av de mer särpräglade dialekter som talas i orter som Klövsjö i Jämtland, Orsa i Dalarna, Burträsk i Västerbotten eller Närpes i Österbotten omfattar ofta mer distinkta fonetiska och grammatiska aspekter, såsom upprätthållandet av äldre kasussystem. Dessa dialekter kan vara nästintill obegripliga för de flesta svenskar och de flesta talarna behärskar även riks- eller högsvenska. Dialekterna är ofta så lokala att de kan begränsas till enskilda socknar. Dessa ursprungliga folkmål har försvagats på grund av dialektfobisk politik och dialektfobiska attityder, i synnerhet i skolan från 1800‐talet fram till slutet av 1900‐talet. I Sverige har inga dialekter fått någon officiell status trots att Sverige har skrivit under Minoritetsspråkskonventionen. Älvdalska erkändes till exempel som ett eget språk av SIL International 2015, med beteckningen ovd på Ethnologue.